Något saknades i motiveringen till Bratts litteraturpris

Jag började den här bloggen med en artikel, en av få man hittar, om Bengt Bratt. Den är publicerad 21 november 2007 och presenterar bland annat motiveringen till Aftonbladets och LRFs litteraturpris. Den här artikeln har jag läst flera gånger och jag måste säga att först blev jag glatt överraskad och förvånad över att jag tyckte motiveringen var heltäckande sen sjönk det tillbaka och jag började sakna något mer. Så här lyder ett utdrag:

"Han (Bengt Bratt) avslöjar hur klassgränser och människoförakt kan äta sig in i vårt sätt att tala med varandra, men antyder också hur trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetsansatser kan utgöra en känslogrund på vilken samhället kan bygga en ny och djupare jämlikhet. Därmed är hans insats betydande"

Det var det där med trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetssatser jag inte tyckte stämde. Man har ändå inte förstått det mest centrala i Hem till byn när man skriver så. Det är möjligt att vi människor, som Hem till byn skildrar, är fumligt kontaktsökande men det som gör att Bratt inte bara skulle få det här priset utan Nobelpriset är sin förståelse för människor och det insiktisfulla om den mänskliga naturen, och DEN kärleken kan vi bygga ett samhälle på med djupare jämlikhet.

Och just det vill jag min berättelse om Bratt och Hem till byn ska börja. Insikten om den mänskliga naturen, förståelsen som vägen till ett samhälle där vi faktiskt bryr oss och förstår varandra på riktigt är vår enda väg tror jag.

Det spelar ingen roll om vi gör gemensamma insatser, förändrar ideologi och ältar frågor i det oändliga. Ska vi förändra vårt samhälle måste vi såklart börja med oss själva först och främst men allrahelst förstå att kärlek är en viktig grund. Vi bygger inte något värdigt samhälle utan den känslan.

Kärlek och förståelse är utnötta ord som behöver nytt innehåll för oss om det ska bli verkligt och realistiskt. Den vägen jag beskriver funkar ju såklart inte med bara ord, det måste finnas handling och vilja.

De flesta av oss människor har hunnit bli cyniska och misstrogna mot att det ens skulle kunna vara möjligt och vi bekräftar det med att andra måste göra gott för att jag ska göra gott. Ett mycket bra exempel på det är testet man brukar utsätta universitetsstuderande i miljövetenskap för. Det går ut på att eleverna får var sin pott de ska dela med sig och även bruka själva. Det visar sig gång på gång att första gången är de flesta mer givmilda att ge från sin pott till de allmännas pott eftersom de inte vet vad de andra ger. När de fått veta att de andra ger mindre än de själva sänker de flesta sitt givande vid nästa test. Såhär är vi människor. Vi ger inte förrän vi vet att vi tjänar på det i någon mån. Det spelar ingen roll ifall vi står inför döden av hela vår planet så ger vi inte ifall vi inte vet att andra ger.

Egot är större hos oss alla än vi anar och det kämpar vi emot hela tiden. Att ge är avgörande för att få. Att ge tar oss ur depresseioner, kriser och missnöjdhet. Det ökar vår möjlighet att få och det gör oss allmänt lyckliga. Och skulle vi våga ge mer så skulle vi också till och med kunna rädda vår planet. "Och bygga en ny djupare jämlikhet" Det är risker vi utsätter oss för när vi går på djupet med Bratt-ideologin att skippa politik för en stund och istället öka den känslomässiga pulsen men jag tror det är nödvändigt för ett bättre samhälle.

Vinterbilder och kreativa livslösningar i byn

När det är vinter i byn är bilderna alltid autentiska som allt annat i Hem till byn. Det är aldrig några tillrättalagda vinterbilder av vykortsart. Med det vill jag inte säga att det inte är vackert. Tvärtom. Verkligheten är alltid vackrare än det tillrättlagda eftersom det tillrättalagda ofta saknar själ. Hem till byn har ett otal underbart vackra naturbilder och ännu vackrare är det ju där på plats såklart. Jag har en naturskön vintrig favoritscen - inledningen av avsnitt 29.

Kyrkan är snötäckt, liksom marken av ett par decimeter snö. Det är blå eftermiddagsskymmning och Ivar Ljung och Lars-Erik står och pratar utanför kyrkan eller rättare sagt så pratar Ivar. Ni som känner honom vet att han inte är det mest positiva människa men han har ändå sina goda sidor. Lars-Erik mår som vanligt, alltså inte särskilt bra. Ingen av dem har något jobb, Lars-Erik är sjukpensionär och Ivar pensionär. De har tid att småprata.

När de står där springer en joggare förbi. Och vi som bor i en liten håla vet att man känner till alla och vet allas problem. Ivar vet att "det sägs" att joggaren är alkoholist, men har slutat supa och börjat jogga. "Han hinner inte supa då." kontrar Lars-Erik och Ivar svarar att "Nä, han springer ifrån sina problem." Som en parentes så vill jag säga att jag älskar det underfundiga men det är inte det jag vill prata om utan om joggaren själv.

Vi människor gör allt för att dölja våra tillkortakommanden, problem, besvikelser och misslyckanden. Vi gör mycket för att dölja det vi känner, tänker och tycker i det längsta för att andra inte ska veta var de har oss. För det mesta så är det ju ganska bra. Att andra veta för mycket kan leda till att att de blir alltför trygga och tar oss för givet, för inget är så lätt för oss människor som att ta andra för givet. Det gör vi väldigt snabbt. Och inte minst hamnar vi i roller i samspel med andra människor, helst ifall vi vet för mycket om varandra, roller som gör det svårt att sig ur. Roller som kan vara destruktiva eller svåra att leva upp till ständigt och jämt. Det är lätt att säga att man ska vara sig själv men omgivningen är trots allt ofta ett stort hinder. Joggaren i byn kommer alltid att vara alkoholisten hur nyktert han än lever. Det är baksidan av att människor håller koll. Ivar kommer alltid vara den som fick gå i konkurs.

Livets utmaningar är det som danar oss till människor så även om det stämplar oss för livet är det i långa loppet det som gör oss till bättre människor. Smärta är livets eget lilla helvete. Joggaren har lidit helvetes kvalen för att komma dit då han vänder det destruktiva till det konstruktiva. Det i sin tur har lett honom till ett bättre liv men också värdefulla erfarenheter. Med det vill jag säga att bakom skammen döljer sig alltid ett eget litet rike av mental och själslig ovärderlig styrka och inte minst en möjlighet att komma närmare livet, att vara mer levande.

Jag vet inte om jag tolkat rätt men jag har alltid tolkat scenen som ett uttryck för att livet springer ifrån Ivar och Lars-Erik. Hela deras liv har slutat leva. Och joggaren får lite stryk för det. De känner på sig att han, joggaren, tillhör en annan medvetandevärld eller vad man ska säga. Vi människor skäms för mycket för våra problem, vi skäms så mycket att vi inte låtsas om dem ofta, vilket i sin tur leder till att vi har svårt att tackla dem på annat sätt än att låta livet stanna av. Livet är ju en utmaning i sig. Mitt liv har varit som det där spelet med kulan och alla hålen ni vet, jag minns inte vad det heter. Det har varit fyllt av gropar, stora och små. och jag kan känna igen mig i både Ivar och joggaren. Ibland har jag avskytt att ta itu med det men oftare, tror jag, att jag är joggaren. Tillslut har man som människa i alla fall en stor och stabil grund att stå på, en orubblighet i sina erfarenheter.

Vad som hjälper oss på vägen är olika. Jag skulle aldrig klarat mig utan att skriva, all oro, ångest och smärta har gått ut genom mina fingrar och kanaliserats. Det har omvandlat all den oroliga energin till något produktivt, för det mesta. Jag joggar inte, jag skriver. Tillslut får även Ivar ett intresse och även Lars-Erik. Båda blir kreativa och båda börjar leva. Med andra ord är att dö själsligt detsamma som att sluta vara kreativ. Ingen av dem vet om det, men de blir som joggaren båda två, bättre och lyckligare människor, vilket jag vill avsluta den här fantastiska vinterbilden av bylivet med att säga.

Det uppfyllande kontra flykten

Hem till byn är en historisk tegelsten i svensk modern historia. Vi ser hela vardagslivet stöpas om genom åren. Inte minst är tekniken en sak som förändrar livet för byborna. Tekniken är fortfarande det som är det centrala när man diskuterar utvecklingen.

Min personliga åsikt är att teknisk utveckling bara kan ses som att vi förbättrar våra hjälpmedel för att fungera på jorden. Det finns ju inget som bevisar att vi är utvecklade bara för att vi har en mobiltelefon eller kan skicka mejl, skapa tekniskt komplicerade spel eller handla på nätet. Det visar att vi är intellektuellt utvecklade men säger ingenting om vår känslomässiga utveckling. Den känslomässiga utvecklingen kommer ofta på eftersläp.

I de första avsnitten av Hem till byn surfar man inte på nätet. Man gör det som jag själv känner igen sen min barndom - man går till biblioteket för att låna några böcker att ha i några veckor för att roa sig med. Det var ett nöje. Idag är det obegripligt att kalla ett biblioteksbesök för ett nöje.

Mattias och Kristina kombinerar sina biblioteksbesök med kärleksträffar, stulna och förbjudna sådana. Stämningen och atmosfären är mycket verklighetsnära och autentisk. Jag ska inte spåna in på det utan vill mer ta det som ett exempel på hur vi faktiskt roade oss förr utan tekniken och att det kunde upplevas mer nära med det som faktiskt är. Idag oroar jag mig för unga människor som helt går in i fantasivärldar och liksom aldrig kommer ur därifrån. De löser alla problem enkelt och är ständigt i ett rus av att vara road. De är aldrig uttråkade så de får snabbt ångest så snart det är tyst eller de får kontakt med sina egna tankar. Den här verkligheten, deras eget jag och tankar blir tillslut det som är overkligt. Det är obehagligt.

Det mest obehagliga är att vi vuxna snöar in på helt andra saker för att vara ett stöd åt unga människor när det de behöver är det vi vill bespara dem ifrån och det som faktiskt tillhör den här världen: låta dem känna smärta, lyssna till sina tankar, känna rädsla och maktlöshet. Vi måste faktiskt möta det för att bli starka människor och framförallt för att mogna känslomässigt. Det som annars händer är att vi försöker undvika allt som är obehagligt och det kan varje person räkna ut vad det leder till. Vi känner väl alla till eftertankens kranka blekhet när ruset är borta.

Tänk att få dra tillbaka tiden bara en stund, inte för alltid. Att vi alla tog biblioteksbesöket som det ultimata nöjet för en stund, kombinerat med kärlek eller vänskap. Att vi faktiskt har roligt i det fattiga, att uppskatta det vi har till fullo istället för rusa till nästa behov. Jag tror de flesta av oss skulle bli mer uppfyllda än vad vi kan föreställa oss. För det är uppfyllelsen som den tekniska utvecklingen vill tillfredställa. Och ett fattigt biblioteksbesök 1970 kunde faktiskt vara uppfyllande. Ja eller 1975, då kan jag garantera att jag minns det.

"Men du killen ska väl ha kofoten, han glömde ju kofoten!"

Det är för mig personligen väldigt aktuellt att prata om Willy Strid idag. Jag är fortfarande så gruvligt arg över mobiloperatörernas framfart. Jag skulle vilja skriva enbart svordomar tills jag avreagerat mig men det uppfattas ju med rätta såklart som att jag är idioten i sammanhanget. Men maktlöshet är väl det mest fasansfulla av allt i livet. En sketen mobil är ett ting och går att ersätta och det finns värre saker att bli arg över. Jag törs inte tänka på hur jag skulle reagerat ifall någon av mina barn kommit hem sönderslagen eller våldtagen. Det är självklart värre att se föräldrar till dessa barn som helt oprovocerat blir nedslagna i exempelvis Efterlyst och känna vad de känner av vanmakt. Nu kom ena barnet hem utan mobilen bara, stulen och borta för alltid med massa sms och bilder i och jag är glad att det bara var det den här gången.

Samtidigt tar jag mig ändå rätten att inte förringa min avgrundsilska över hur vårt samhälle idag utvecklas till ett tjuv- och banditsamhälle helt utan samvete. Ord som ära, heder och så vidare är helt löjligt gamla så det finns inte. Men vad fan gör vi utan innehållet i dessa ord? Skyller på varandra? Sticker huvudet i sanden och låtsas som ingenting så länge det inte gäller en själv? Ska mobilförsäljare och mobiloperatörer få utnyttja unga människors osäkerhet? Det är på varje individs ansvar att köpa och skriva på avtal, att missa försäkringar och dylikt, det är helt sant såklart. Men det som gör mig förbannad är inte det, det är att utforma avtalen som de gör och att medvetet snacka bort oerfarna. Och det värsta av allt – att utnyttja de unga som är sugna på häftiga mobiler och låta dem vara främsta målgrupp för attde är just unga, sen när det kör ihop säger man att de får skylla sig själva bara operatören fått sina pengar. Det är så lågt så jag kan kräkas. Rättssamhället, näringslivet, staten och kapitalet sitter mer och mer i samma båt och det skrämmer mig att man lägger allt ansvar på individen. Det är motbjudande. Jag fick svaret att hon kunde lära sig av det och jag svarade att hon gjort det, och ställde frågan tillbaka om mobiloperatören lärt sig något och hoppades att nattsömnen var bra nu när de tjänar dubbelt så mycket än förväntat på en affär som från början var oärlig.

Jag älskar Willy Strid för att han är så brutalärlig, han är ingen socialist, han lurar staten ständigt på massa skattepengar och det är ju inget jag försvarar. Men han själv blir utsatt för det ena inbrottet efter det andra och i vanlig ordning är rättssamhället maktlöst och det finns inte någon som kan göra något, ansvaret har hamnat på individen, staten är maktlös och polisen också. Det slutar med att Willy får ta saken i egna händer med den påföljden att han själv åker tid och får betala multum i skadestånd till de som har gjort inbrott i HANS butik. Inbrottskillarna har glömt kofoten, den finns kvar hemma hos Strids och när domen har fallit har även Willys illusioner fallit. Han ställer den underbara frågan till domaren om killen inte vill ha sin kofot. Den är så liten och enkel den frågan men sammanfattar allt jag känner idag: ”Ska han inte ha kofoten, han glömde ju kofoten?!” Allt och alla är maktlösa förutom banditerna, som vinner på jävelskap.

Samma sak händer Willys son när han blir mobbad på jobbet av chefen och den löjliga fackrepresentanten häver ur sig fackets mest jävliga och vanliga kommentar av maktlöshet: ”Ja men det är ju chefen som leder och fördelar arbetet. Det måste du ju acceptera.” Det hamnar återigen på individen. De blå kan stoppa upp sitt individtänk i röven idag. Jag kan hjälpa dem med kofoten! Tack för ordet

Ingrid - klok, stark och vacker i liten by

Den här bloggen är ju tänkt som en allmän anteckningsbok över samlat material, tankar och idéer jag har omkring att bevara den här guldklimpen av historiskt dokument. Jag hoppas, som sagt, att det ska leda till att skriva en bok.

Jag har aldrig skrivit en faktabok. Det i sig skulle vara en spännande utmaning men också detta att vara en pyttliten del i att bevara det som är värt att bevara av vår gemensamma historia.
Jag tänkte att jag skulle börjat med Bengt Bratt själv och forskade lite om honom. Det fanns hur mycket som helst och det vara bara att lägga ner det projektet. Det hade tagit för mycket av min tid just nu. Det får bli ett bra projekt att jobba på under jullovet.

Nu vill jag istället fundera över en av mina favoriter i Hem till byn, Kerstin Tidelius. Men allra helst hennes roll som Ingrid. Hon är vacker och har en alldeles särskild utstrålning av tyst styrka. Skådespeleriet är fenomenalt så att man faktiskt får för sig att hon använder det hon har i sig själv av det på ett naturligt sätt. Det hon gör är en mycket svår roll och en roll som få skådespelare skulle vilja göra idag, tror jag, för att den är nog den mest oglamorösa roll man kan tänka sig.

För henne har det allra värsta hänt, som en kvinna kan erfara. Hon har blivit övergiven av sin man och därav stämplad som misslyckad. Hon flyttar hem och hittar Mattias som inte duger till så mycket, övergiven igen samt dessutom övergiven av sin dotter (som håller på sin pappa). Hon hamnar på psyket, i alla smärta och meningslöshet har hon försökt ta sitt liv. Självmordsförsöket som smittar av sig på familjen.

Men hon orkar, hon uppfattar sig som svag men orkar. Det är en tyst styrka i att förlora respekt och status, värde och självaktning. Förlorat är det inte eftersom hon orkar bygga nytt som ger henne mer liv än någon annan i serien. Det är hon som lever, som vågar leva och som aldrig gömmer sig bakom något eftersom hon aldrig har haft den möjligheten.

Det Ingrid som orkar med något mer än de flesta. I en liten by är det hon gör mycket svårare än i en stad. Det kan kanske diskuteras men jag tycker inte det. I små samhällen och byar finns såklart gemenskap, kärlek och omtanke. Alla känner alla och anonymiteten gör ingen ensam. Det är en sanning men det är också en sanning att i små byar finns också konkurrensen, fördömandet och ibland även hatet i högre doser än i staden där det inte finns samma närhet och möjligheter till hållhakar på varandra.

Ingrid möter föraktet och hatet i att det är såklart hon som får skulden för Mattias och hennes relation. Det händer alla kvinnor någon gång i livet att hon får skulden och mannen går fri men i Ingrids fall är domen hårdare. Dessutom skuldbelägger Ingrid ju sig själv, vilket leder till att hon skriver under byns lagar. Så småningom vinner ändå förnuftet och varje förståndig individ hjälper till att tunna ur hatlågor av att utse syndabockar. Folk vet hur Mattias super och bryr sig inte så mycket som Ingrid tror, det rinner ut i sanden och det hon har kvar är att förlåta sig själv och försöka bli fri från sin egen domare. Är hon hora, psykfall och misslyckad eller klok, stark och vacker? Alla ser det senare, även de som vill ha en till hora och psykfall men inget vänder ändå förrän hon själv ser detta.

Det gör mig så glad att den här ovanliga rollen har gjorts i den här serien, samtidigt undrar jag i vilken annars den skulle finnas?

Att börja från början

Bengt Bratt är ett barn av den värmländska berättartraditionen kan man säga och alla förstår vad man menar. (Ja ifall man är någorlunda intresserad av litteratur och vet att det finns en speciell berättartradition i Värmland.) Men jag nöjer mig sällan med det ytligt beskrivna. Vad menas med värmländsk berättartradition? Kanske hela litteratureliten skulle krossa mig, ifall jag vore intressant och dessutom påstod att det handlar om tre saker: det vardagsnära, landsbygdens människor och det mystiska i en och samma kompott. Kombinationen av vardag och mystik är väl uteslutande Selma Lagerlöf bäst på. Hon har ju tävlat med mediokra gubbar som Heidenstam och därför blivit reducerad till en analys av hennes eventuella lesbiska sexuella tillhörighet men sanningen kan ju ändå ingen sopa undan för att själv vinna mark. Den sanningen att hon är ett unikum i sitt slag att berätta Värmlands berättelser.

En annan unik värmlänning som kan berätta om den vanliga landsbygdsmänniskan är ju Bengt Bratt. Han satt och skrev den här historien i flera år och kom så nära oss människor, långt in på livet så att ingen kunnat göra något liknande. Det mest skamliga fick ett ansikte och kunde älskas. Helt nakna människor älskar vi och börjar älska oss själva när vi tittar. Därför fascinerar Hem till byn mig väldigt mycket. Karakteristiskt Bratt så gör han det väldigt enkelt och avdramatiserar oss utan att reducera, det är det fina i kråksången. En finlirare till litteraturhistoriker hade kanske fnyst åt mig, skrattat lite åt mig och tyckt jag var konstig, samt räknat upp x antal andra som fått oss att se människor nakna. Bergman exempelvis eller Norén. Jag älskar Norén men inte Bergman, men ingen av dem lyckas få oss att älska människan. Norén och Bergman lyckas med det motsatta, att locka fram misantropen i oss.

MEN jag ska inte forsätta på den tråden, det kan bli tjatigt eftersom mycket i min förr text handlade om det. Det jag tänkt skriva om är mina allmänna funderingar på att skriva en bok om Hem till byn, Bratt och människokärleken. Det är ett perspektiv som inte behandlats jättemycket vad jag vet i alla fall. Varje människa är unik och det gör varje individ givande. Jag älskar att prata om människan med människan för det ger mig mycket. Alla har ett liv, alla har en livshistoria att berätta så magnerverna vibrerar. Det är liksom dags att någon skriver om själva berättelsen som skolläraren skrev om byn. Kanske det aldrig tar slut eller blir det för svårt. Det spelar ingen roll, det är värt ett försök att bevara detta kulturminnet. Och jag tänkte börja från början med Bratt själv. Vem var han och hur ser hans livsberättelse ut?

Jag måste börja från noll för jag vara bara två år när första inspelning visades och allt jag kan har jag fått läsa mig till. Jag saknar ju helt egna upplevelser av det. Men ändå kom förälskelsen kom tidigt, man kan knappt tro det är sant men jag minns faktiskt en del av andra omgången. Även om jag inte minns särskilt mycket av handlingen så minns jag fascinationen, trots att jag bara var runt åtta år. Därför vill jag ha med bilden till den här texten. Det är en urkundsbild, direkt från verkligheten just då. Mannen på flaket är fotograf och heter Stig Eriksson, som om jag skulle vetat det? Nej, det tackar jag Björn Hjerpe för. För både bild och information.

Kanske blir det början till början av en ny sammanställning av detta kulturminne vem vet? Jag hoppas att inte tusen saker kommer emellan och att energin finns. Livet är en berättelse med många svängar och dalar och toppar, som alla vet, jag hoppas på det i alla fall, att få genomföra en gammal dröm.

Kärleksbruset som förändrar

Tid är något som alltid fascinerat mig väldigt mycket. Histora är ett favoriämne i mitt liv på grund av att jag älskar att fundera över tid. Varje tidsepok har nya saker att brottas med jämsides med glädjeämnen och problem som är tidlöst. Kärlek är tidlöst och konstant. Kärleken är på sitt vis och påverkar människor på samma sätt samtidigt som den får människor att förändras. För ingenting förändrar oss ju så som kärlek och då menar jag inte bara kärlek och förälske mellan människor utan kärlek överhuvudtaget.

Att kärleken i sig är sig själv hela tiden och finns överallt och hela tiden oavsett var vi vänder oss gör den till en naturkraft starkare än något annat. För att få kärlek kan vi göra vara som helst. Allt ont människor gör mot varandra har sin grund i kärlekslöshet, brist på tron på kärlek eller oförmåga att ta till sig kärlek. Vi kan fantisera om kärlek, försöka bemästra den, manipulera den eller försöka få människor att älska oss, vilket sällan funkar i längden. Är vi utan kärlek eller känner att vi måste styra kärleken på något sätt så är det ett tecken på att vi är olyckliga. Vi kan som hollywoodkändisar vara väldigt framgångsrika men knarkar vi samtidigt och gör vårt eget liv till ett helvete så beror det ofta på brist på kärlek. Med alla möjliga medel kan vi försöka ersätta kärleken men det går inte i längden heller. Vi måste erkänna vårt nederlag.

Ja vilka exempel jag än tar så handlar allt i livet om kärlek. Den är som lagrangefunktion som kan förklara allt. Och var vill jag komma med detta i en blogg om Hem till byn?

Kärleken spirar hela tiden mellan olika karaktärer och jag skulle kunna analyserat något specifikt fall som är särskilt vackert som äktenskapet mellan Lena och Willy Strid men jag föredrar att inte göra det. Det jag tycker är vackrast är stämningen genom hela serien. Det är kärlek när den är som bäst, när den är ett konstant bakgrundsbrus man inte riktigt kan sätta ord på utan att riskera töntiga formuleringar. Det är så vi vill ha det, alla människor tror jag vill bli förstådda och älskade så som författare, regissörer och andra som varit med och skapat serien har älskat karaktärerna så att vi tittare kan lära oss att älska på riktigt. Sådär villkorslöst. Ingen finns med som vi tycker speciellt illa om. Inte ens Mattias Dahl som föraktar sig själv gräsligt mycket. Men vi som tittar gör inte det. Inte ens den fåniga gymnasieläraren (som jag skulle kunna identifiera mig med), sommargästen som inte fattar hur det är på landet och att man inte kan ha kräftskiva i missionshuset, föraktar vi. Vad jag vet så finns det bara en till förutom Bengt Bratt som kan skapa det bruset och det är Vilhelm Moberg.

Båda har skapat en mycket vacker bild av ett Sverige då alla får göra sin röst hörd på samma villkor. Vi behöver mer av det i tider då Sverigedemokraterna drar fram som en farsot. Jag kan inte älska Sverigedemokraterna men Bratt och Moberg hade säkert skapat en Jimmi Åkesson vi bara var tvungna att älska. Älska så mycket så det hat Åkesson känner inte haft något utrymme. För Åkesson har ingen chans mot naturkrafterna som väl är och kärlek förändrar oss, och alltid till det bättre. Tack och lov finns det därför anledning att misströsta. För även om hatet är lika tidlöst som kärleken så står det sig slätt allrahelst mot stilla kärleksbrus som tränger igenom. Och vissa har fått gåvan att försöka säga det till oss bara vi vill lyssna.

Självkännedom, inspiration och läkande

Nu var det verkligen länge sedan jag uppdaterade här. Det känns lite skamligt att man behöver de som puffar på en. Fast det är väl det vi alla behöver ibland, lite inspiration att hitta nya sätt att vårda det vi älskar.

På alla sätt försöker familjen Dahl överleva mer än leva, inte minst Lars-Erik saknar livsinspirationen. Stundom tappar han den helt ibland och får för sig att han är psykiskt sjuk, precis som läkarna säger. Man får, eller i alla fall inte jag, får kläm på om Lars-Erik är faktiskt är psykiskt sjuk eller om han bara är skadad av familjens rädslor och ångest eller det handlar om både och. Faster Karin försöker nå honom och inspirera men det vill sig liksom inte. Det där känner många igen. Som anhörig kan få så mycket känslor av maktlöshet i sådana situationer. Ändå är det faktiskt inget vi kan göra mer än lyssna. Inspiration och livslust infinner sig inte hur som helst. Det som möter oss måste ge genklang i våra djupa önskningar annars vaknar vi inte och det kan ingen hjälpa oss med. Vad vi önskar oss på djupet måste vi ta reda på själva på egen hand.

Lars-Erik får inspiration väldigt lätt när hans ungdomskärlek dyker upp och får honom på humör igen. Men han missförstår hennes intentioner och sjunker ännu längre ner i depressionen när han upptäcker att hon inte alls vill det han vill. Sådär kan det hålla på i livet fram och tillbaka i större eller mindre utsträckning. De flesta av oss faller inte i så djupa svackor och har så höga toppar som Lars-Erik men vi känner igen den där outhärdliga besvikelsen när vi trott att livet kommit igång igen.

Jag tror att läkare ibland ställer för kliniska diagnoser (även om jag såklart förstår att det finns psykiska sjukdomar). Det är trots allt så att väldigt många blir botade med att lära känna sig själv, älska sig själv och få stabilitet genom att ta reda på vad man faktiskt vill ha i livet, hur man vill ha det och vad som tillfredställer just en själv. Inre splittring och begränsat utrymme att utveckla sitt eget jag behöver kanske inte alltid detaljdiagnositseras, bara förstås. Så småningom får Lars-Erik möjlighet att pröva sina vingar och läkedomen sätter fart och han tar hand både om sig själv och en flickvän som känns rätt på djupet. Det är läkande med inspiration, helst när den är verklighetsförankrad. Lars-Erik visar oss alla ett hopp i att det alltid finns möjlighet att göra den resan ifall man kommit för långt ifrån sig själv, en möjlighet att för oss alla att återfödas eller vad man ska säga. Få nytt liv, ny inspiration med människor som passar en mycket bättre än de man letat efter innan, människor som egentligen inte ger en något och som faktiskt gjort en stor tjänst med att göra en besviken.

Mannen och kvinnan och vänskapen

Finns det någon serie, program eller film där man hittar vänskap mellan man och kvinna skildrad helt utan sexuella övertoner? Jag kommer bara på en när jag sitter här: vänskapen mellan Åke, sjukpensionär, och Lisa Persson i avsnitten från 1976.

Det existerar en myt om att män och kvinnor inte kan vara vänner, bara vänner. Stundom slår media och film hål på myter och ibland vårdar de dem. I fallet att man och kvinna inte kan vara vänner, ha en förtrolig vänskap är en sådan.

Men på sitt odramatiska sätt, som jag beundrar för att jag själv ofta är dramatisk, visar Bratt i några korta sekvenser att det är fullt möjligt och hela tiden förekommande. Det är tack och lov helt normalt med lesbisk och homosexuell kärlek och sex, vi har dock glömt bort vänskapen. När vi sekulariserades så sexualiserades vi också. Allt handlar om sex, och bara sex. Talar vi om relationer i skolan så talar vi om sex, inte hur man löser relationsproblem eller dylikt utan vi talar kondomer. Reklam- film- och musikvärlden överöser oss ständigt med sex. Sex, sex och åter sex. Som om sex vore ett problem. Det är inget problem, problemen kommer när vi ska leva tillsammans. Och inte minst är vänskap viktigt då. Det är också viktigt att lära sig gränser mellan vänskapsrelation och kärleksrelation. Bli trygg i sin uppfattning, förstå sina gränser men hur ska vi kunna lära oss det idag?

Mer har jag att säga i denna blogg men jag ber att få återkomma.

Livet i myrstacken

En liten by är som en myrstack, utifrån och på avstånd ser det inte som det är något liv eller något intressant. Men studerar man den lite närmre så upptäcker man att det egentligen är ett händelserikt universum och att varje liv är som en hel spännande roman.

Willy Strid och Mattias Dahl sitter och super tillsamans när Willys Lena har gått ifrån honom. De tycker synd om sig själva och tillslut börjar de slåss så brännvinet åker ut, det är det sista Mattias har och det grämer honom. Det är liksom slutklämmen på den scenen. Helt genialt. Innan skymfar de varandra om hur otacksamma de är mot vad de har, och talar om för varandra vad som är viktigt i livet. Men viktigast är dock brännvinet. I den mest triviala situation finner vi det mest intressanta hos människor, hur vi avslöjar oss själva om vad som vi värderar mest när allt kommer omkring.

Willy försöker supa ihjäl sig för att han inte vågar att skjuta sig när Lena gått ifrån honom. Han gör allt han kan för att sjunka djupt ner i självömkan. Han skyller till och med på sommargästerna att han var otrogen och blev påkommen. Det är på något sätt symbolen för egot. Vi männsikor tar sällan vägen att ta ansvar för våra värsta handlingar, när vi ändå står inför faktumet att det gett konsekvenser för oss själva är självömkan ett givet kort.

Vi måste ha ett stort självbevakande öga över vårt ego så vi kan sträva mot att höja oss över självömkan. Willy och Mattias får vara en symbol för oss alla när livet går för hårt fram. Vi kryper liksom tillbaka i vårt ego och vårdar vår smärta istället för att släppa den.

Lycka och olycka

Vad är det i själ och hjärta som gör oss olyckliga respektive lyckliga? De flesta av oss drömmer väl om framgång, vi vill i alla fall bli lyckade individer. Men vad är egentligen misslyckanden? Gör misslyckanden oss verkligen olyckliga?

Det beror på hur man ser på dem. Uppfattar man misslyckanden som misslyckanden så förvandlas livet till en hotfull plats där man måste kontrollera människor, och i värsta fall bryta ner dem för att själv överleva. Misslyckanden existerar egentligen inte, det handlar om lärdomar och om att bruka själsstyrka. Det tar nog ett tag för alla att komma till den insikten. Det behövs några misslyckanden för att inse att livet inte är en hotfull plats.

För en del blir hoten alltför många och rädslorna för livet förlamande. Familjen Dahl har låtit rädslorna ta överhanden och bundit in sig själva i en skyddande symbios och kokong. Sonen Lars-Erik är lätt psykiskt sjuk och vi misstänker att det beror på symbiosen. Pappan Mattias Dahl är alkoholiserad, mamman Elisabet är trött och ointresserad. Ragnar Dahl, farfarn, har ett mycket komplicerat till sin son Mattias. Ragnar är oförstående och kritisk. Han föraktar sin son i själ och hjärta och Mattias är fortfarande ett barn inuti och har svårt att värja sig emot detta förakt och är fylld av hat, bitterhet och självförakt. Den enda i familjen Dahl som inte är invovlerad i denna psykiska gemensamma nedbrytningsprocess av ömsesidig hjälplöshet, rädslor och hat är dottern Karin.

Hela familjen ser sig själva som ett stort misslyckande. Ytligt sett är Ragnar den som har gott rykte, alltid hjälpsam och arbetsför. Det är sonen som är boven eftersom han, allmänt känt, är lat, självömkande och feg. Men vid närmare studier så är det Ragnar som föraktar både sitt barn och barnbarn. Han kommer med ständiga tjuvnyp och föreläsningar om hur dåliga de är.

Ingen i familjen utom Karin vill se hur olycklig Lars-Erik är. De är så rädda för att stå anskite mot ansikte med sina egna misslyckanden. Det blir en spiral av ömsesidigt beroende. Lars-Erik behöver ju föräldrarna för att lägga sitt hat och självförakt någonstans också. Så ingen kan vara utan den andre.

På något sätt är det väl nästan uteslutande så ett olyckligt liv skapas. Det vill säga hur man ser på sig själv och sitt liv, och hur man låter rädslorna styra. Det finns en familjen Dahl inom oss alla. Perioder eller i vissa situationer viker vi alla för rädslorna; tycker synd om oss själva, skyller på andra eller flyr problemen. Mer eller mindre reagerar vi som Mattias när något händer oss. Alla tar inet till spriten när vi inte vet var vi ska göra av frustration och oro. Vi kanske flyr in i arbete, röker eller äter. Det är ju aldrig något sätt som löser problemen utan snarare just en flykt undan dem. Ska vi undvika "Dahl-syndromet" i vårt liv måste vi söka inåt tror jag, stå ut med oron genom att möta den och lita till att livet alltid kommer att leda oss rätt.

Återfödelse - vad livet vill

Att helt förändra sitt liv och börja om på nytt kan ju vara en omställning som tar tid. Små förändringar tänker vi sällan på men de stora missar vi aldrig. De är som återfödslar och kan vara gruvligt smärtsamma.

Vi har våra inre drömmar och fantasier, uppfattningar och tankekoncept om hur livet ska vara. När allting börjar rasa ihop och ingenting längre stämmer med det vi vill/tror/hoppas ska hända så är vi förmodligen inne i en sådan fas. Livet vill liksom tala om för oss att det vi hoppas på inte är det som är det ultimata för oss och för det mesta så vill vi inte eller kan vi inte förstå det. Vi stretar emot in i det längsta tills vi liksom måste ge upp för själva livet. Och det enda som vi förlorar då är vårt övermod. Vår ofta felaktiga inställning att vi har kontroll över livet, som om vi skulle ha kontroll över översvämningar och jordbävningar.

Nej, när livet tar kontroll över oss så är det bästa att flyta med i strömmen hur rädda vi än är för det så är det vägen till vår lycka.

Lisa Persson kan inte släppa taget om byn. Hon ser ständigt framför sig lyckan i byn som hon inser att hon aldrig kommer att få tillbaka. Det nya livet är tämligen tomt, varken barn eller man kan liksom ersätta den livs- och familjelycka hon kände. Hemlängtan kan ju förtära vem som helst och göra det omöjligt att acklimatisera sig i det nya. Att inte släppa taget leder också till att hon har svårt att uppskatta det hon faktiskt har och Evert och hon börjar skylla på varandra. Och som m det inte vore nog så förlorar hon så småningom sin Evert också. Alla hennes rötter rycks upp och hon har ingenting att hålla sig vid tillslut. Det tar henne många år att se det positiva i det som hänt henne men hon gör det tillslut. Alldeles lugnt och still, kvinnligt osynlig, tar hon sig igenom det ena efter det andra och lyckas vända sina förluster till vinster och återfödelsen tar många år men hon ger inte upp. Så beundrasvärt är det.

Bernt och vardagskampen

Hur ska man egentligen betrakta det förflutna? Den här bloggen kan tyckas vara till för nostalgi men det ska helt dementeras. Den är till för mycket men inte för det, bland annat för att tänka om tid. Hur minns vi till exempel vårt förflutna? Vi har alla en historia att berätta, varje människas liv är en bok eller en tv-serie. Hur skulle du återberätta din historia i korthet, vad skulle vara med av det du minns?Hur hamnade du där du är just nu? Vilka krafter har styrt det? Och vilka krafter fortsätter att styra ditt liv?

Hem till byn blev en skildring av människors liv så relatiskt man kan komma. Jag tror att det beror på att Bratt lät personerna leva sitt eget liv. De stängdes inte in i ett måste att bli hjältar, inte ens vardagshjältar. De levde ett liv och gör fortfarande, vi får bara inte veta hur det gick.

När man blickar tillbaka över sitt liv brukar man ju både må bra och dåligt. En del saker vill man inte alls tänka på och en del värnar man om. En del saker förstår man på ett nytt sätt och man kan också ångra. Men ändå känns allt precis som att det inte kunde varit på något annat sätt. Och i vilket fall går det inte att ändra. I nuet kan man inte göra annat än acceptera och det känns väldigt bra. Att inte känna acceptans av det förflutna skulle vara som att ösa sand i öknen, en omöjlig uppgift. Att ägna sig åt nostalgi skulle vara detsamma.

Evert Persson ägnar sig åt grämelse över att han sålt mark till myndigheterna utan att få ut något av det. Det är en stark grämelse när man låtit sig luras. Men det fina i serien är att det framkommer så småningom att det fanns en mening med det också. Allting som händer oss verkar hända för att det måste hända. Vi står inte där vid livets slut annars klokare och lyckigare. (Om vi då inte ägnar oss åt att ösa sand såklart.)

Bernt Andersson han ägnar också mycket tid till att ångra, inte minst hans far påminner honom ständigt om misslyckandena. Finns det något värre än att ständigt bli påmind om det? Bernt kan aldrig sluta tänka om sig själv som den som alltid förlorar vad han än tar för sig. Men han är beundransvärd som fortsätter hoppas och slita och släpa. Sådana människor känner jag stor respekt för. Samtidigt vill man bokstavligen ta honom åt sidan och fråga var han tror gör att han misslyckas? För att han tror det om sig själv. Han tänker sig som så och då blir det så. Vi kan faktiskt alla vända på steken och acceptera, söka efter meningen och sluta göra livet till en vardagskamp. Men i mångas liv blir bekymren så många att man helt glömmer bort att det inte behöver vara så. Själv har jag slösat bort tid precis som Bernt men lovat mig själv att inte göra det mer.

willy Strid och dagens narcissim

Willy Strid är seriens höjdpunkt. Alla tycker att han är fräck och elak, en stridis och ingen litar på honom i alla fall inte i affärer. Men det är till honom man vänder sig när man vill ha problem lösta. Det är alltid han som sitter inne med resurserna och det är han som vågar.

Den här personligheten har på något sätt Gunvald Larsson i Beck antagit. Han är dock mer slagfärdig än Willy. Vi beundrar dem för att vi vet att de har ett gott hjärta innerst inne och att de inte tål skitstövlar.

Men Lena , Willys fru, då? Hon är ju precis som Willy men inte lika uppmärksammad och inte samma höjdpunkt. För mig är hon visserligen det men för flertalet blir det inte samma stuns i henne för att hon är kvinna helt enkelt. Man får inte bete sig brutalt när man är kvinna. Då blir det mer att "hon har humör" eller ännu värre att man tycker att hon inte är en riktig kvinna.

Kvinnor som är såhär är i grunden älskade och väldigt attraktiva men fortfarande är de farliga, dock inte för Willy och Gunvald. De är män som vet var de har sig själva och därför blir de inte lika rädda.

Jag saknar denna livsglädje i att bejaka alla känslor. I mitt tycke har livet sedan Willy Strids första dagar blivit alltmer utslätat. Vi får svårare och svårare att hantera att människor har känslor. Att vi människor är behäftade med känslor och vill uttrycka dem ärligt och rättframt har nästan blivit sjukförklarat idag. Vi har problem ifall vi visar vad vi känner.

Kanske har det med vårt narcissitiska samhälle att göra? Jag vet inte men jag upplever att det blir allt svårare att ha ärlig kommunikation med människor. Vi skauppnå så mycket, vi har enorma krav och jobbar på att hålla fasaden för att inte visa att vi ska vara framgångsrika. Och vi ska inte vara lite framgångsrika. Vi ska lyckas med allt rejält! Ha värsta äktenskapet, ha väldigt mycket pengar och en framgångsrik karriär. Vem orkar det? Vem orkar leva upp till allt?

Willy lyckas hela tiden men inte för att han var tvungen att visa upp något, inte för att samhället krävde det av honom utan för att han bara gjorde det han var duktig på. Vem tänker så nu? De flesta vill göra det de i hjärtat vill men satsar på annat för att bli lyckade. Och få blir därför lyckade. De flesta blir mediokra och mår dåligt, tysta och svåra att kommunicera med.

Nej, jag saknar Willys brutalärliga framfart.

Avsnitt 1 - intentionerna bakom handlingarna

Lantbruksnämnden har kommit till byn i syfte att rationalisera landsbygden. Nämnden är starkt uppfylld av att uppnå sina mål och har skaffat sig argument. De vet ju att det kommer bli motstånd när de går från beslutsbordet ut i realiteten. De möter envisa bönder. Den självständige och kloke bonden som alltid brukat Sveriges marker. Vilhelm Mobergs Rid i natt tänker man på när svedjebonden fick smaka adelns pengarhunger och sin törst efter skattepengar och makt. Historiens eko av det tidlösa; den lilla människans rätt som stjäls av de som är uppfyllda av egna behov av kontroll.

Eller är det ovanstående bara bittert gnäll från samhällets förlorare? Kritik i dag bemöts från alla håll med att man själv borde vara chef eller sitta i en myndighet så får man se hur lätt det är. Dessutom tar man till skammen mer än någonsin förr. Man är en looser idag ifall man kommer med humanargument, solidariserar sig eller kräver sin rätt.

Trettio år senare är inte Hem till byn samhällskritiskt utan bara bittert gnällprogram med andra ord. Det är tragiskt. Men vad är då gnäll egentligen och vad är rättmätig kritik?

Alltså att inneha en maktposition är bland det viktigaste man kan ta sig för. Maktmissbruk är en stark frestelse och ingen undgår att frestas. Hur mycket vi faller för den och hur mycket vi försöker kompensera med att släta över handlingar beror på hur mycket vi känner oss själva. Allt kokar ner till vilken relation vi har med oss själva.

När man har en mission och vill genomföra något och dessutom har makt att göra det så blir trots allt kärnproblemet: vad är de verkliga intentionerna bakom att göra det. Vill jag detta för min egen skull? För att stärka min egen självkänsla, för att bli lyckad eller för att jag bara vill ha makt i största allmänhet? För att exempelvis känna större kontroll över mitt personliga liv?

Mycket, mycket få människor som innehar en maktposition analyserar sig själva så djupt att de kan avgöra vad som är äkta vilja att förändra till allas bästa och vad som är egoistiska behov av att själva framstå som lyckade männsikor.

Var tog romantiken vägen?

Hem till byn är en skildring av oss vanliga människor. Den blev populär för att den har en så stark igenkänningsfaktor. Men den har också en flera delar arbetarrörelseromantik och retorik inbakat. Jag känner igen varje tanke och varje synvinkel. Den romantiken och retoriken fick jag med bröstmjölken.

Jag kan inte säga att jag är helhjärtat med eftersom det är så förenklat men jag saknar ändå den beslutsamhet och insiktsfullhet i att den lilla människan alltid måste erövra sin rätt. Det känns som hundra år sedan vi hade politik som utgick från en ideologi av det här slaget. Nu har vi helt tappat oss i sakfrågor och ingenting gäller längre för kollektivet utan för individen. Det får mig att spy faktiskt. Även om socialdemokrati och solidaritet kanske mest är en dröm så är det värre med den individbaserade egoismen.

Hem till byn visar att det inte var så länge sedan vi hade solidaritet åtminstone som en vacker tanke och Bengt Bratt kan vi tacka för att han bevarade den tanken. Det ger oss bevis att drömmen funnits och möjlighet att kanske gräva upp den igen i framtiden?

Välkommen!

Här vårdas kulturminnet Hem till byn!

Första avsnittet sändes 1971, då jag var tre år gammal. Jag minns inte den första säsongen men efter andra har jag följt serien genom åren. 36 år av händelserik period i vår historia är skildrad tidsenligt och med stor närvaro. Aldrig någonsin i svensk historia har en sådan skildring ägt rum. Det är vad en vän till mig kallade för en historisk tegelsten. Jag skulle vilja säga att den är en grundmur.

http://www.youtube.com/watch?v=eUpceSgVf60