Att börja från början

Bengt Bratt är ett barn av den värmländska berättartraditionen kan man säga och alla förstår vad man menar. (Ja ifall man är någorlunda intresserad av litteratur och vet att det finns en speciell berättartradition i Värmland.) Men jag nöjer mig sällan med det ytligt beskrivna. Vad menas med värmländsk berättartradition? Kanske hela litteratureliten skulle krossa mig, ifall jag vore intressant och dessutom påstod att det handlar om tre saker: det vardagsnära, landsbygdens människor och det mystiska i en och samma kompott. Kombinationen av vardag och mystik är väl uteslutande Selma Lagerlöf bäst på. Hon har ju tävlat med mediokra gubbar som Heidenstam och därför blivit reducerad till en analys av hennes eventuella lesbiska sexuella tillhörighet men sanningen kan ju ändå ingen sopa undan för att själv vinna mark. Den sanningen att hon är ett unikum i sitt slag att berätta Värmlands berättelser.

En annan unik värmlänning som kan berätta om den vanliga landsbygdsmänniskan är ju Bengt Bratt. Han satt och skrev den här historien i flera år och kom så nära oss människor, långt in på livet så att ingen kunnat göra något liknande. Det mest skamliga fick ett ansikte och kunde älskas. Helt nakna människor älskar vi och börjar älska oss själva när vi tittar. Därför fascinerar Hem till byn mig väldigt mycket. Karakteristiskt Bratt så gör han det väldigt enkelt och avdramatiserar oss utan att reducera, det är det fina i kråksången. En finlirare till litteraturhistoriker hade kanske fnyst åt mig, skrattat lite åt mig och tyckt jag var konstig, samt räknat upp x antal andra som fått oss att se människor nakna. Bergman exempelvis eller Norén. Jag älskar Norén men inte Bergman, men ingen av dem lyckas få oss att älska människan. Norén och Bergman lyckas med det motsatta, att locka fram misantropen i oss.

MEN jag ska inte forsätta på den tråden, det kan bli tjatigt eftersom mycket i min förr text handlade om det. Det jag tänkt skriva om är mina allmänna funderingar på att skriva en bok om Hem till byn, Bratt och människokärleken. Det är ett perspektiv som inte behandlats jättemycket vad jag vet i alla fall. Varje människa är unik och det gör varje individ givande. Jag älskar att prata om människan med människan för det ger mig mycket. Alla har ett liv, alla har en livshistoria att berätta så magnerverna vibrerar. Det är liksom dags att någon skriver om själva berättelsen som skolläraren skrev om byn. Kanske det aldrig tar slut eller blir det för svårt. Det spelar ingen roll, det är värt ett försök att bevara detta kulturminnet. Och jag tänkte börja från början med Bratt själv. Vem var han och hur ser hans livsberättelse ut?

Jag måste börja från noll för jag vara bara två år när första inspelning visades och allt jag kan har jag fått läsa mig till. Jag saknar ju helt egna upplevelser av det. Men ändå kom förälskelsen kom tidigt, man kan knappt tro det är sant men jag minns faktiskt en del av andra omgången. Även om jag inte minns särskilt mycket av handlingen så minns jag fascinationen, trots att jag bara var runt åtta år. Därför vill jag ha med bilden till den här texten. Det är en urkundsbild, direkt från verkligheten just då. Mannen på flaket är fotograf och heter Stig Eriksson, som om jag skulle vetat det? Nej, det tackar jag Björn Hjerpe för. För både bild och information.

Kanske blir det början till början av en ny sammanställning av detta kulturminne vem vet? Jag hoppas att inte tusen saker kommer emellan och att energin finns. Livet är en berättelse med många svängar och dalar och toppar, som alla vet, jag hoppas på det i alla fall, att få genomföra en gammal dröm.