Jag började den här bloggen med en artikel, en av få man hittar, om Bengt Bratt. Den är publicerad 21 november 2007 och presenterar bland annat motiveringen till Aftonbladets och LRFs litteraturpris. Den här artikeln har jag läst flera gånger och jag måste säga att först blev jag glatt överraskad och förvånad över att jag tyckte motiveringen var heltäckande sen sjönk det tillbaka och jag började sakna något mer. Så här lyder ett utdrag:
"Han (Bengt Bratt) avslöjar hur klassgränser och människoförakt kan äta sig in i vårt sätt att tala med varandra, men antyder också hur trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetsansatser kan utgöra en känslogrund på vilken samhället kan bygga en ny och djupare jämlikhet. Därmed är hans insats betydande"
Det var det där med trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetssatser jag inte tyckte stämde. Man har ändå inte förstått det mest centrala i Hem till byn när man skriver så. Det är möjligt att vi människor, som Hem till byn skildrar, är fumligt kontaktsökande men det som gör att Bratt inte bara skulle få det här priset utan Nobelpriset är sin förståelse för människor och det insiktisfulla om den mänskliga naturen, och DEN kärleken kan vi bygga ett samhälle på med djupare jämlikhet.
Och just det vill jag min berättelse om Bratt och Hem till byn ska börja. Insikten om den mänskliga naturen, förståelsen som vägen till ett samhälle där vi faktiskt bryr oss och förstår varandra på riktigt är vår enda väg tror jag.
Det spelar ingen roll om vi gör gemensamma insatser, förändrar ideologi och ältar frågor i det oändliga. Ska vi förändra vårt samhälle måste vi såklart börja med oss själva först och främst men allrahelst förstå att kärlek är en viktig grund. Vi bygger inte något värdigt samhälle utan den känslan.
Kärlek och förståelse är utnötta ord som behöver nytt innehåll för oss om det ska bli verkligt och realistiskt. Den vägen jag beskriver funkar ju såklart inte med bara ord, det måste finnas handling och vilja.
De flesta av oss människor har hunnit bli cyniska och misstrogna mot att det ens skulle kunna vara möjligt och vi bekräftar det med att andra måste göra gott för att jag ska göra gott. Ett mycket bra exempel på det är testet man brukar utsätta universitetsstuderande i miljövetenskap för. Det går ut på att eleverna får var sin pott de ska dela med sig och även bruka själva. Det visar sig gång på gång att första gången är de flesta mer givmilda att ge från sin pott till de allmännas pott eftersom de inte vet vad de andra ger. När de fått veta att de andra ger mindre än de själva sänker de flesta sitt givande vid nästa test. Såhär är vi människor. Vi ger inte förrän vi vet att vi tjänar på det i någon mån. Det spelar ingen roll ifall vi står inför döden av hela vår planet så ger vi inte ifall vi inte vet att andra ger.
Egot är större hos oss alla än vi anar och det kämpar vi emot hela tiden. Att ge är avgörande för att få. Att ge tar oss ur depresseioner, kriser och missnöjdhet. Det ökar vår möjlighet att få och det gör oss allmänt lyckliga. Och skulle vi våga ge mer så skulle vi också till och med kunna rädda vår planet. "Och bygga en ny djupare jämlikhet" Det är risker vi utsätter oss för när vi går på djupet med Bratt-ideologin att skippa politik för en stund och istället öka den känslomässiga pulsen men jag tror det är nödvändigt för ett bättre samhälle.
onsdag 30 december 2009
torsdag 24 december 2009
Vinterbilder och kreativa livslösningar i byn
När det är vinter i byn är bilderna alltid autentiska som allt annat i Hem till byn. Det är aldrig några tillrättalagda vinterbilder av vykortsart. Med det vill jag inte säga att det inte är vackert. Tvärtom. Verkligheten är alltid vackrare än det tillrättlagda eftersom det tillrättalagda ofta saknar själ. Hem till byn har ett otal underbart vackra naturbilder och ännu vackrare är det ju där på plats såklart. Jag har en naturskön vintrig favoritscen - inledningen av avsnitt 29.
Kyrkan är snötäckt, liksom marken av ett par decimeter snö. Det är blå eftermiddagsskymmning och Ivar Ljung och Lars-Erik står och pratar utanför kyrkan eller rättare sagt så pratar Ivar. Ni som känner honom vet att han inte är det mest positiva människa men han har ändå sina goda sidor. Lars-Erik mår som vanligt, alltså inte särskilt bra. Ingen av dem har något jobb, Lars-Erik är sjukpensionär och Ivar pensionär. De har tid att småprata.
När de står där springer en joggare förbi. Och vi som bor i en liten håla vet att man känner till alla och vet allas problem. Ivar vet att "det sägs" att joggaren är alkoholist, men har slutat supa och börjat jogga. "Han hinner inte supa då." kontrar Lars-Erik och Ivar svarar att "Nä, han springer ifrån sina problem." Som en parentes så vill jag säga att jag älskar det underfundiga men det är inte det jag vill prata om utan om joggaren själv.
Vi människor gör allt för att dölja våra tillkortakommanden, problem, besvikelser och misslyckanden. Vi gör mycket för att dölja det vi känner, tänker och tycker i det längsta för att andra inte ska veta var de har oss. För det mesta så är det ju ganska bra. Att andra veta för mycket kan leda till att att de blir alltför trygga och tar oss för givet, för inget är så lätt för oss människor som att ta andra för givet. Det gör vi väldigt snabbt. Och inte minst hamnar vi i roller i samspel med andra människor, helst ifall vi vet för mycket om varandra, roller som gör det svårt att sig ur. Roller som kan vara destruktiva eller svåra att leva upp till ständigt och jämt. Det är lätt att säga att man ska vara sig själv men omgivningen är trots allt ofta ett stort hinder. Joggaren i byn kommer alltid att vara alkoholisten hur nyktert han än lever. Det är baksidan av att människor håller koll. Ivar kommer alltid vara den som fick gå i konkurs.
Livets utmaningar är det som danar oss till människor så även om det stämplar oss för livet är det i långa loppet det som gör oss till bättre människor. Smärta är livets eget lilla helvete. Joggaren har lidit helvetes kvalen för att komma dit då han vänder det destruktiva till det konstruktiva. Det i sin tur har lett honom till ett bättre liv men också värdefulla erfarenheter. Med det vill jag säga att bakom skammen döljer sig alltid ett eget litet rike av mental och själslig ovärderlig styrka och inte minst en möjlighet att komma närmare livet, att vara mer levande.
Jag vet inte om jag tolkat rätt men jag har alltid tolkat scenen som ett uttryck för att livet springer ifrån Ivar och Lars-Erik. Hela deras liv har slutat leva. Och joggaren får lite stryk för det. De känner på sig att han, joggaren, tillhör en annan medvetandevärld eller vad man ska säga. Vi människor skäms för mycket för våra problem, vi skäms så mycket att vi inte låtsas om dem ofta, vilket i sin tur leder till att vi har svårt att tackla dem på annat sätt än att låta livet stanna av. Livet är ju en utmaning i sig. Mitt liv har varit som det där spelet med kulan och alla hålen ni vet, jag minns inte vad det heter. Det har varit fyllt av gropar, stora och små. och jag kan känna igen mig i både Ivar och joggaren. Ibland har jag avskytt att ta itu med det men oftare, tror jag, att jag är joggaren. Tillslut har man som människa i alla fall en stor och stabil grund att stå på, en orubblighet i sina erfarenheter.
Vad som hjälper oss på vägen är olika. Jag skulle aldrig klarat mig utan att skriva, all oro, ångest och smärta har gått ut genom mina fingrar och kanaliserats. Det har omvandlat all den oroliga energin till något produktivt, för det mesta. Jag joggar inte, jag skriver. Tillslut får även Ivar ett intresse och även Lars-Erik. Båda blir kreativa och båda börjar leva. Med andra ord är att dö själsligt detsamma som att sluta vara kreativ. Ingen av dem vet om det, men de blir som joggaren båda två, bättre och lyckligare människor, vilket jag vill avsluta den här fantastiska vinterbilden av bylivet med att säga.
Kyrkan är snötäckt, liksom marken av ett par decimeter snö. Det är blå eftermiddagsskymmning och Ivar Ljung och Lars-Erik står och pratar utanför kyrkan eller rättare sagt så pratar Ivar. Ni som känner honom vet att han inte är det mest positiva människa men han har ändå sina goda sidor. Lars-Erik mår som vanligt, alltså inte särskilt bra. Ingen av dem har något jobb, Lars-Erik är sjukpensionär och Ivar pensionär. De har tid att småprata.
När de står där springer en joggare förbi. Och vi som bor i en liten håla vet att man känner till alla och vet allas problem. Ivar vet att "det sägs" att joggaren är alkoholist, men har slutat supa och börjat jogga. "Han hinner inte supa då." kontrar Lars-Erik och Ivar svarar att "Nä, han springer ifrån sina problem." Som en parentes så vill jag säga att jag älskar det underfundiga men det är inte det jag vill prata om utan om joggaren själv.
Vi människor gör allt för att dölja våra tillkortakommanden, problem, besvikelser och misslyckanden. Vi gör mycket för att dölja det vi känner, tänker och tycker i det längsta för att andra inte ska veta var de har oss. För det mesta så är det ju ganska bra. Att andra veta för mycket kan leda till att att de blir alltför trygga och tar oss för givet, för inget är så lätt för oss människor som att ta andra för givet. Det gör vi väldigt snabbt. Och inte minst hamnar vi i roller i samspel med andra människor, helst ifall vi vet för mycket om varandra, roller som gör det svårt att sig ur. Roller som kan vara destruktiva eller svåra att leva upp till ständigt och jämt. Det är lätt att säga att man ska vara sig själv men omgivningen är trots allt ofta ett stort hinder. Joggaren i byn kommer alltid att vara alkoholisten hur nyktert han än lever. Det är baksidan av att människor håller koll. Ivar kommer alltid vara den som fick gå i konkurs.
Livets utmaningar är det som danar oss till människor så även om det stämplar oss för livet är det i långa loppet det som gör oss till bättre människor. Smärta är livets eget lilla helvete. Joggaren har lidit helvetes kvalen för att komma dit då han vänder det destruktiva till det konstruktiva. Det i sin tur har lett honom till ett bättre liv men också värdefulla erfarenheter. Med det vill jag säga att bakom skammen döljer sig alltid ett eget litet rike av mental och själslig ovärderlig styrka och inte minst en möjlighet att komma närmare livet, att vara mer levande.
Jag vet inte om jag tolkat rätt men jag har alltid tolkat scenen som ett uttryck för att livet springer ifrån Ivar och Lars-Erik. Hela deras liv har slutat leva. Och joggaren får lite stryk för det. De känner på sig att han, joggaren, tillhör en annan medvetandevärld eller vad man ska säga. Vi människor skäms för mycket för våra problem, vi skäms så mycket att vi inte låtsas om dem ofta, vilket i sin tur leder till att vi har svårt att tackla dem på annat sätt än att låta livet stanna av. Livet är ju en utmaning i sig. Mitt liv har varit som det där spelet med kulan och alla hålen ni vet, jag minns inte vad det heter. Det har varit fyllt av gropar, stora och små. och jag kan känna igen mig i både Ivar och joggaren. Ibland har jag avskytt att ta itu med det men oftare, tror jag, att jag är joggaren. Tillslut har man som människa i alla fall en stor och stabil grund att stå på, en orubblighet i sina erfarenheter.
Vad som hjälper oss på vägen är olika. Jag skulle aldrig klarat mig utan att skriva, all oro, ångest och smärta har gått ut genom mina fingrar och kanaliserats. Det har omvandlat all den oroliga energin till något produktivt, för det mesta. Jag joggar inte, jag skriver. Tillslut får även Ivar ett intresse och även Lars-Erik. Båda blir kreativa och båda börjar leva. Med andra ord är att dö själsligt detsamma som att sluta vara kreativ. Ingen av dem vet om det, men de blir som joggaren båda två, bättre och lyckligare människor, vilket jag vill avsluta den här fantastiska vinterbilden av bylivet med att säga.
tisdag 15 december 2009
Det uppfyllande kontra flykten
Hem till byn är en historisk tegelsten i svensk modern historia. Vi ser hela vardagslivet stöpas om genom åren. Inte minst är tekniken en sak som förändrar livet för byborna. Tekniken är fortfarande det som är det centrala när man diskuterar utvecklingen.
Min personliga åsikt är att teknisk utveckling bara kan ses som att vi förbättrar våra hjälpmedel för att fungera på jorden. Det finns ju inget som bevisar att vi är utvecklade bara för att vi har en mobiltelefon eller kan skicka mejl, skapa tekniskt komplicerade spel eller handla på nätet. Det visar att vi är intellektuellt utvecklade men säger ingenting om vår känslomässiga utveckling. Den känslomässiga utvecklingen kommer ofta på eftersläp.
I de första avsnitten av Hem till byn surfar man inte på nätet. Man gör det som jag själv känner igen sen min barndom - man går till biblioteket för att låna några böcker att ha i några veckor för att roa sig med. Det var ett nöje. Idag är det obegripligt att kalla ett biblioteksbesök för ett nöje.
Mattias och Kristina kombinerar sina biblioteksbesök med kärleksträffar, stulna och förbjudna sådana. Stämningen och atmosfären är mycket verklighetsnära och autentisk. Jag ska inte spåna in på det utan vill mer ta det som ett exempel på hur vi faktiskt roade oss förr utan tekniken och att det kunde upplevas mer nära med det som faktiskt är. Idag oroar jag mig för unga människor som helt går in i fantasivärldar och liksom aldrig kommer ur därifrån. De löser alla problem enkelt och är ständigt i ett rus av att vara road. De är aldrig uttråkade så de får snabbt ångest så snart det är tyst eller de får kontakt med sina egna tankar. Den här verkligheten, deras eget jag och tankar blir tillslut det som är overkligt. Det är obehagligt.
Det mest obehagliga är att vi vuxna snöar in på helt andra saker för att vara ett stöd åt unga människor när det de behöver är det vi vill bespara dem ifrån och det som faktiskt tillhör den här världen: låta dem känna smärta, lyssna till sina tankar, känna rädsla och maktlöshet. Vi måste faktiskt möta det för att bli starka människor och framförallt för att mogna känslomässigt. Det som annars händer är att vi försöker undvika allt som är obehagligt och det kan varje person räkna ut vad det leder till. Vi känner väl alla till eftertankens kranka blekhet när ruset är borta.
Tänk att få dra tillbaka tiden bara en stund, inte för alltid. Att vi alla tog biblioteksbesöket som det ultimata nöjet för en stund, kombinerat med kärlek eller vänskap. Att vi faktiskt har roligt i det fattiga, att uppskatta det vi har till fullo istället för rusa till nästa behov. Jag tror de flesta av oss skulle bli mer uppfyllda än vad vi kan föreställa oss. För det är uppfyllelsen som den tekniska utvecklingen vill tillfredställa. Och ett fattigt biblioteksbesök 1970 kunde faktiskt vara uppfyllande. Ja eller 1975, då kan jag garantera att jag minns det.
Min personliga åsikt är att teknisk utveckling bara kan ses som att vi förbättrar våra hjälpmedel för att fungera på jorden. Det finns ju inget som bevisar att vi är utvecklade bara för att vi har en mobiltelefon eller kan skicka mejl, skapa tekniskt komplicerade spel eller handla på nätet. Det visar att vi är intellektuellt utvecklade men säger ingenting om vår känslomässiga utveckling. Den känslomässiga utvecklingen kommer ofta på eftersläp.
I de första avsnitten av Hem till byn surfar man inte på nätet. Man gör det som jag själv känner igen sen min barndom - man går till biblioteket för att låna några böcker att ha i några veckor för att roa sig med. Det var ett nöje. Idag är det obegripligt att kalla ett biblioteksbesök för ett nöje.
Mattias och Kristina kombinerar sina biblioteksbesök med kärleksträffar, stulna och förbjudna sådana. Stämningen och atmosfären är mycket verklighetsnära och autentisk. Jag ska inte spåna in på det utan vill mer ta det som ett exempel på hur vi faktiskt roade oss förr utan tekniken och att det kunde upplevas mer nära med det som faktiskt är. Idag oroar jag mig för unga människor som helt går in i fantasivärldar och liksom aldrig kommer ur därifrån. De löser alla problem enkelt och är ständigt i ett rus av att vara road. De är aldrig uttråkade så de får snabbt ångest så snart det är tyst eller de får kontakt med sina egna tankar. Den här verkligheten, deras eget jag och tankar blir tillslut det som är overkligt. Det är obehagligt.
Det mest obehagliga är att vi vuxna snöar in på helt andra saker för att vara ett stöd åt unga människor när det de behöver är det vi vill bespara dem ifrån och det som faktiskt tillhör den här världen: låta dem känna smärta, lyssna till sina tankar, känna rädsla och maktlöshet. Vi måste faktiskt möta det för att bli starka människor och framförallt för att mogna känslomässigt. Det som annars händer är att vi försöker undvika allt som är obehagligt och det kan varje person räkna ut vad det leder till. Vi känner väl alla till eftertankens kranka blekhet när ruset är borta.
Tänk att få dra tillbaka tiden bara en stund, inte för alltid. Att vi alla tog biblioteksbesöket som det ultimata nöjet för en stund, kombinerat med kärlek eller vänskap. Att vi faktiskt har roligt i det fattiga, att uppskatta det vi har till fullo istället för rusa till nästa behov. Jag tror de flesta av oss skulle bli mer uppfyllda än vad vi kan föreställa oss. För det är uppfyllelsen som den tekniska utvecklingen vill tillfredställa. Och ett fattigt biblioteksbesök 1970 kunde faktiskt vara uppfyllande. Ja eller 1975, då kan jag garantera att jag minns det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
