Att släppa det förflutna och börja om

Att släppa det förflutna kan vara något väldigt knepigt. Lisa tvingas lämna ett liv som hon anser är paradiset och hon behåller den paradisiska bilden av byn som sin ouppnådda livsdröm. Hon vägrar släppa taget om det som varit och även om hon får ett ganska bra liv så förpestas det av att hon upplever sig bestulen på paradiset.

Vi människor har svårt att släppa taget även när det inte är ett paradis vi lever i. Det nya är ofta så skrämmande och ovisst att vi hellre är kvar i ett liv som inte ger oss något än väljer det nya ovissa. Vi är fast i tanken att det måste vara på ett visst sätt för att vi ska bli lyckliga och förändra den tanken kan ta mycket lång tid.

Tjugo år efter flytten får Lisa chansen att åka tillbaka till byn och plötsligt inser hon att det bara är i hennes fantasi bilden av den paradisiska byn vuxit. I verkligheten finns ett mer levande och pulserande liv i det Nu hon befinner sig, Angered är livet. Och hon förstår att tillslut släppa taget. Det är den acceptansen som gör vårt liv levande, skulle jag vilja säga. Så länge vi lever i en oacepptans av det verkliga faktorerna i våra liv, så länge lever vi inte fullt ut. Vi kan slösa år på fantasier, mer än vi tror.

Vi kan slösa år på att tro att vi älskar någon vi inte kan få exempelvis. Vi kan slösa år på att ångra något vi gjort, slösa år på att vara bittra på att vi inte fått ett jobb eller kommit in på en utbildning. Allting för att vi i vår fantasi finns en bild av att det är det bästa för oss när det kanske i verkligheten inte är det. Jag tror att när livet styr oss mot något så gör vi bäst i att hänga med och låta saker och ting hända, acceptera och följa med för då blir det bäst för oss själva. För egentligen handlar det ofta om att vi tror att vi blir lyckliga av något visst som vi faktiskt kanske inte blir. Jag tror att så fort livet förvägrar oss något så har det något annat att ge som är så mycket bättre och som lär oss hur underbart livet kan vara. Men kan vi inte gå ur tryggheten ut i otryggheten kommer vi aldrig få det perspektivet på livet.

Att välja liv

Det finns alltid ett val. Men jag tror det är mänskligt att fungera så att det är svårt att se att vi har det. Vi är så fast i att det är på ett visst sätt och så kommer det alltid att vara. Själv är jag mer än så än genomsnittet. Jag har alltid haft svårt och har svårt att se alternativen.

Jag tror och inbillar mig att det kräver mer ansträngning hos mig än flertalet att komma på att jag kan välja. Själva valen kan i samma stund jag kommer att de finns ge mig ångest också, det kan uppstå en känsla av att då är jag fast i nyfikenheten på så många saker.

Karin Löfgren har till en början ett väldigt torftigt liv och sakner i princip helt möjligheter att ta sig ur det. Hon är bunden till att sitta i en rullstol i ett hus som inte på något sätt är handikappanpassat. Idag känns det väldigt omodernt. Det är som om en sådan livsstil är otänkbar nu mer. Det är ett liv som skulle varit med "Outsiders" idag. Idag har vi inget liv om inte vänner ringer stup i kvarten på mobilen och att helgerna är fullspäckade. För Karin är det tvärtom. En tjugoårings höjdpunkt är att få komma ner för trapporna till de andra. Hon har ingenting mer än en gitarr ändå gnäller hon aldrig. Christel Körner spelar dock så bra att vi lätt kan se att hon är tyst olycklig.

Hennes val är att vänta på att något ska hända som förändrar hennes liv, hon måste vänta in förändringen för hon kan bokstavligen inte göra något åt sin situation. Det är nog seriens största utmaning, i alla fall för mig. Vänta i tritess är det absolut värsta jag vet men otroligt nyttigt. För det lär mig att det jag strävar efter kanske inte är det rätta för mig utan att något helt annat är det. Ofta vet vi ju inte vad som är bäst för oss, vilket inte alltid är samma sak som att veta vad man vill. Låt mig ta ett exempel. Du vet kanske vad du vill jobba med men du vet inte hur du ska ta dig dit och då kanske du måste vänta in saker på vägen som leder dig dit. Det har hänt mig flera gånger. Motgångar kan vara sådan vägledning. Jag var säker på att jag ville bli samhällslärare men det var omöjligt att komma på den utbildningen. Jag var så frustrerad över detta. Under tiden valde jag pröva historia och så blev det så istället.

Det här menar jag är gånger då livet styr oss att välja något som är menat att göras och varje gång vi gör det så kan vi ge oss den på att det är något viktigt. Därför tycker jag motgångar är de viktigaste vägvisarna som finns egentligen. Det är så tydlig signal om att det är fel.

Karin Löfgren har ju sin prins i Per som hjälper henne ur den fruktansvärda tristessen. Alla önskningar hon haft kan bli möjliga för henne och hon kan börja leva ett fullt liv. Och framförallt kan hon börja välja. Att sitta med möjligheten till val är ju också att ha kontrollen och att leva. Det tråkiga är att hon kanske bara hade Per att välja på, jag skulle inte blivit lycklig med en sådan man det är ett som är säkert, men det kanske var just det hon ville. Det får vi inte veta.


Summan av kardemumman blir att har vi inga val eller valen visar sig vara fel så har livet valt. Har vi val och har svårt att välja så har vi för stor makt än vi klarar av, att välja liv. Bäst blir det ju, som alla vet, när vi vet vad vi vill och uppnår det, samt när vi önskat och velat något i hjärtat länge och får det också. Bara vi kan se alternativen så finns ju också mer kontroll än vi tror.

Ljugfilter och fördomar

Fördomar är fult att ha men jag har det ändå. En del rensas ut av sig själv för man skäms när man kommer på sig ha fel. Andra bekräftas och gör sig själva omöjliga att göra sig av med, som min fördom om alkoholisten.

Både Löfgrens och Dahls familjer brottas med denna sjukdom, ja man införde ju för några decennier sedan att kalla alkoholism för sjukdom. Jag värjer mig för sådana stämplar. Jag är reumatiker, det är en sjukdom. Jag kan inte bli frisk men jag kan hålla sjukdomen i schack. Alkoholismen är ingen sjukdom tycker inte jag, inte i den bemärkelsen.Det är ingen sjukdom att äta sig sjuk heller, det handlar om att man måste ta itu med självhat och möta sånt man inte vill fejsa helt enkelt. Jag tycker inte rökning är en sjukdom, jag slutade röka när jag tog i tu med självhat. Alla har självhat i någon mån. Inget att skämmas för, inte behöver man skämmas så mycket för alkoholism så man snyggar till det med att säga att det är sjukdom, nej tack. När man kallar det sjukdom så köper man andras förakt, inte minst alkoholistens förakt.


Jag är uppväxt med en periodare, som ung upprepade jag allt (som barn till alkoholister ofta gör) och blev tillsammans med en. De har på ett eller annat sätt figurerat länge i mitt liv och bekräftat varje fördom. Det har lett till att jag tror att alla alkoholister är som de jag känner. Jag får verkligen jobba med mig själv för att inse att det finns de som är beroende av sprit och är fina i själen. Mina har varit rent ut sagt mörka i sin själ. Manipulationer, maktspel, spel, beskyllningar, lögner, halvlögner, syndabocksbeteende, självömkan, ångest, hat och dylikt har varit en vardag. Och jag säger varit, för det är det tack och lov inte längre. De super och ljuger fortfarande men de gör det inte i mitt liv.

I Hem till byn får jag perspektiv och hjälp med att se att det går att beskriva dessa människor realistiskt men ändå kärleksfullt. För det är inte känslan det är fel på hos mig, alla älskar vi närstående vad de än gör men det är verkligheten man vill ska visas.Det måste vara rättvist. När man är medberoende eller den som ljuger med någon så blir man underordnad. Den som är kontrollerad, den som får följa alla andras nycker. Och man tror att man vinner belöningar på att ljuga med men i slutänden så blir det ingen vinst, och i allra sista slutänden inser man att man kan vara utan sådan vinst också, självklart.

Oavsett vad det handlar om i mitt liv numer så utestänger jag allt som är lögnaktigt. Jag har ett ljugfilter men framförallt handlar det ljugfiltret om att jag inte ska ljuga för mig själv. Men det är verkligen en kamp man först måste ta upp mot lögner. Folk hatar en när man river av plåstret och tvättar med sanningsdesinfektion. Folk som bygger mycket på att ljuga tycker vansinnigt synd om sig själv och kan vara oförsonliga i evigheter. Mig gör det ingenting för det hjälper inte att man försöker förstå varför och försöker visa att det blir bisarrt att ljuga med. Det är hat som väller fram och man kan bara dö inför deras ögon.

Bengt Bratt har gjort ett underbart jobb med att skildra detta. Jag älskar scenen när Strid och Mattias Dahl har supit ihop och de talar om hur mycket de älskar alla omkring sig men när allt kommer omkring så är spriten viktigare. Jag kan stå ut med det också, ifall man tog tag i sig själv någon gång och kanske förändra de perspektiv och värderingar i tillvaron.

Hem till byn är i den här skildringen, som i alla andra skildringar, verkligare än en dokumentär. Därför att i en dokumentär visas inte hela verkligheten, den är för skrämmande.Vi får också möta Löfgrens kamp mot alkholism, en alkoholiserad bror ställer till det titt som tätt och inte minst systern Ingrid är dödstrött på hans förakt. Som väl är finns det någon som förbarmar sig och som förstår. Det är man glad för, för jag till hör inte dem som har tålamod med det. Och förmodligen måste det vara någon som inte till har levt med dem och sett allt de ställer till med.

Så fördomen har sin rot i verkligheten ibland. Den är inte bara ett uttryck för egna misslyckanden som Olof Palme en gång sa. Den är också uttryck för något som faktiskt händer och som vi inte vill ta i. Jag skäms inte när jag säger att jag föraktar alkoholisten tillbaka, men jag är glad för att andra sidor skildras, att någon tar tag i att skildra verkligheten som den faktiskt är. Det är alltid en hjälp för mer än en person.