En scen jag älskar i Hem till byn är när Per kommer hem från sjön med bananklasen på ryggen och ramlar omkull i köket. Jag gillar starkt när han sen äter. Ingen mig veterligen har spelat ung full, kille som sitter och äter och pratar så utomordentligt bra. Ibland undrar jag om Lars Green var full när scenen togs för det finns inget svårare än att vara full, möjligtvis att vara rolig. Att spela ångestfyllda scener med hat och ilska det kan vem som helst göra. Men att vara rolig, spela full eller saligt lycklig det är betydligt svårare.
Nu låter det som om jag varit inom teaterbranschen. Det har jag. Min karriär sträckte sig omkrig ett år när jag var sådär tretton år gammal. Jag spelade mamma hare i en uppsättning som gjordes några gånger. Jag pratade så tyst dock så ingen hörde vad mamma hare hade att säga. Mina teatertalanger är inte stora alls, jag kan aldrig spela kär eller glad, arg eller ledsen. Mitt ansikte speglar hela tiden mina äkta känslor. Det är ju ganska bra att leva så nära sig själv men det är tråkigt att ständigt vara avslöjande. Att vara avslöjande har å andra sidan lärt mig hur svårt vissa saker är att spela, helst för någon som inte kan spela. Det är ju också en typ av expertutlåtande.
Hela serien igenom visar sig sådana här uttryck av fenomenal skådespelartalanger, vilket jag anser är vansinningt underskattat i svensk teatervärld. I alla fall den vi i publiken får delta i.
lördag 27 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Äkta reaktioner
Hem till byn har så många facetter att man kan välja och vraka om vad man ska skriva om. Det är snart vår och jag känner att det är så underbart att leva igen. Idag är det sådant marsväder som inte alltid ger oss föraning om våren men ändå finns det i luften.
Jag älskar vår- och sommarbilderna i Ödenäs. Allt vaknar till liv. Så minns man sina egna upplevelser av våren på landet. Det är vackert med naturbilder men oerhört svårt att ta. Det intryck man har är så svårt att fånga på en bild och föra vidare till andra. Det är roligt med bilder, kul att experimentera men för det mesta så låter jag bli att fotografera naturen just för den är svårfångad.
En bild av vår- eller höstbruket hittar vi i de andra omgången, tror jag det är, när Henning och Jenny får besök av storstadsbona. Mannen gnäller på att bönderna har det bra och inte är tacksamma och frugan beundrar naturen. Hon undrar hur Jenny kan koncentrera sig på att jobba med en sådan vacker natur som bakgrund. Jennys svar är väntat och hon säger det så underbart. Hon får ge alla mysiga gamla damer som saknar förmåga att imponeras av de imponerade ett ansikte.Jag önskar att jag vore sån och kunde bli sån som gammal; att jag svarar oberörd eller förvånad över storstadfruns dramatik "Ja, man vänjer sig."
Generationerna som kom efter har mycket lättare att störa sig på andras beteende, har lättare till förakt eller lättare att kväva äkta reaktion. Jag känner väldigt få , om alls några, som är så självklara, äkta och enkla utan att vara tråkiga som Jenny. Finns såna längre? Jag hade suckat inombords åt en sån storstadsfru, hur hade du gjort? Har en hel generation gått och blivit olovligt spelade eller onaturliga och med behov av att regera och imponera för att känna att vi finns?
Jag älskar vår- och sommarbilderna i Ödenäs. Allt vaknar till liv. Så minns man sina egna upplevelser av våren på landet. Det är vackert med naturbilder men oerhört svårt att ta. Det intryck man har är så svårt att fånga på en bild och föra vidare till andra. Det är roligt med bilder, kul att experimentera men för det mesta så låter jag bli att fotografera naturen just för den är svårfångad.
En bild av vår- eller höstbruket hittar vi i de andra omgången, tror jag det är, när Henning och Jenny får besök av storstadsbona. Mannen gnäller på att bönderna har det bra och inte är tacksamma och frugan beundrar naturen. Hon undrar hur Jenny kan koncentrera sig på att jobba med en sådan vacker natur som bakgrund. Jennys svar är väntat och hon säger det så underbart. Hon får ge alla mysiga gamla damer som saknar förmåga att imponeras av de imponerade ett ansikte.Jag önskar att jag vore sån och kunde bli sån som gammal; att jag svarar oberörd eller förvånad över storstadfruns dramatik "Ja, man vänjer sig."
Generationerna som kom efter har mycket lättare att störa sig på andras beteende, har lättare till förakt eller lättare att kväva äkta reaktion. Jag känner väldigt få , om alls några, som är så självklara, äkta och enkla utan att vara tråkiga som Jenny. Finns såna längre? Jag hade suckat inombords åt en sån storstadsfru, hur hade du gjort? Har en hel generation gått och blivit olovligt spelade eller onaturliga och med behov av att regera och imponera för att känna att vi finns?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
