En scen jag älskar i Hem till byn är när Per kommer hem från sjön med bananklasen på ryggen och ramlar omkull i köket. Jag gillar starkt när han sen äter. Ingen mig veterligen har spelat ung full, kille som sitter och äter och pratar så utomordentligt bra. Ibland undrar jag om Lars Green var full när scenen togs för det finns inget svårare än att vara full, möjligtvis att vara rolig. Att spela ångestfyllda scener med hat och ilska det kan vem som helst göra. Men att vara rolig, spela full eller saligt lycklig det är betydligt svårare.
Nu låter det som om jag varit inom teaterbranschen. Det har jag. Min karriär sträckte sig omkrig ett år när jag var sådär tretton år gammal. Jag spelade mamma hare i en uppsättning som gjordes några gånger. Jag pratade så tyst dock så ingen hörde vad mamma hare hade att säga. Mina teatertalanger är inte stora alls, jag kan aldrig spela kär eller glad, arg eller ledsen. Mitt ansikte speglar hela tiden mina äkta känslor. Det är ju ganska bra att leva så nära sig själv men det är tråkigt att ständigt vara avslöjande. Att vara avslöjande har å andra sidan lärt mig hur svårt vissa saker är att spela, helst för någon som inte kan spela. Det är ju också en typ av expertutlåtande.
Hela serien igenom visar sig sådana här uttryck av fenomenal skådespelartalanger, vilket jag anser är vansinningt underskattat i svensk teatervärld. I alla fall den vi i publiken får delta i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar