"Men du killen ska väl ha kofoten, han glömde ju kofoten!"

Det är för mig personligen väldigt aktuellt att prata om Willy Strid idag. Jag är fortfarande så gruvligt arg över mobiloperatörernas framfart. Jag skulle vilja skriva enbart svordomar tills jag avreagerat mig men det uppfattas ju med rätta såklart som att jag är idioten i sammanhanget. Men maktlöshet är väl det mest fasansfulla av allt i livet. En sketen mobil är ett ting och går att ersätta och det finns värre saker att bli arg över. Jag törs inte tänka på hur jag skulle reagerat ifall någon av mina barn kommit hem sönderslagen eller våldtagen. Det är självklart värre att se föräldrar till dessa barn som helt oprovocerat blir nedslagna i exempelvis Efterlyst och känna vad de känner av vanmakt. Nu kom ena barnet hem utan mobilen bara, stulen och borta för alltid med massa sms och bilder i och jag är glad att det bara var det den här gången.

Samtidigt tar jag mig ändå rätten att inte förringa min avgrundsilska över hur vårt samhälle idag utvecklas till ett tjuv- och banditsamhälle helt utan samvete. Ord som ära, heder och så vidare är helt löjligt gamla så det finns inte. Men vad fan gör vi utan innehållet i dessa ord? Skyller på varandra? Sticker huvudet i sanden och låtsas som ingenting så länge det inte gäller en själv? Ska mobilförsäljare och mobiloperatörer få utnyttja unga människors osäkerhet? Det är på varje individs ansvar att köpa och skriva på avtal, att missa försäkringar och dylikt, det är helt sant såklart. Men det som gör mig förbannad är inte det, det är att utforma avtalen som de gör och att medvetet snacka bort oerfarna. Och det värsta av allt – att utnyttja de unga som är sugna på häftiga mobiler och låta dem vara främsta målgrupp för attde är just unga, sen när det kör ihop säger man att de får skylla sig själva bara operatören fått sina pengar. Det är så lågt så jag kan kräkas. Rättssamhället, näringslivet, staten och kapitalet sitter mer och mer i samma båt och det skrämmer mig att man lägger allt ansvar på individen. Det är motbjudande. Jag fick svaret att hon kunde lära sig av det och jag svarade att hon gjort det, och ställde frågan tillbaka om mobiloperatören lärt sig något och hoppades att nattsömnen var bra nu när de tjänar dubbelt så mycket än förväntat på en affär som från början var oärlig.

Jag älskar Willy Strid för att han är så brutalärlig, han är ingen socialist, han lurar staten ständigt på massa skattepengar och det är ju inget jag försvarar. Men han själv blir utsatt för det ena inbrottet efter det andra och i vanlig ordning är rättssamhället maktlöst och det finns inte någon som kan göra något, ansvaret har hamnat på individen, staten är maktlös och polisen också. Det slutar med att Willy får ta saken i egna händer med den påföljden att han själv åker tid och får betala multum i skadestånd till de som har gjort inbrott i HANS butik. Inbrottskillarna har glömt kofoten, den finns kvar hemma hos Strids och när domen har fallit har även Willys illusioner fallit. Han ställer den underbara frågan till domaren om killen inte vill ha sin kofot. Den är så liten och enkel den frågan men sammanfattar allt jag känner idag: ”Ska han inte ha kofoten, han glömde ju kofoten?!” Allt och alla är maktlösa förutom banditerna, som vinner på jävelskap.

Samma sak händer Willys son när han blir mobbad på jobbet av chefen och den löjliga fackrepresentanten häver ur sig fackets mest jävliga och vanliga kommentar av maktlöshet: ”Ja men det är ju chefen som leder och fördelar arbetet. Det måste du ju acceptera.” Det hamnar återigen på individen. De blå kan stoppa upp sitt individtänk i röven idag. Jag kan hjälpa dem med kofoten! Tack för ordet

Ingrid - klok, stark och vacker i liten by

Den här bloggen är ju tänkt som en allmän anteckningsbok över samlat material, tankar och idéer jag har omkring att bevara den här guldklimpen av historiskt dokument. Jag hoppas, som sagt, att det ska leda till att skriva en bok.

Jag har aldrig skrivit en faktabok. Det i sig skulle vara en spännande utmaning men också detta att vara en pyttliten del i att bevara det som är värt att bevara av vår gemensamma historia.
Jag tänkte att jag skulle börjat med Bengt Bratt själv och forskade lite om honom. Det fanns hur mycket som helst och det vara bara att lägga ner det projektet. Det hade tagit för mycket av min tid just nu. Det får bli ett bra projekt att jobba på under jullovet.

Nu vill jag istället fundera över en av mina favoriter i Hem till byn, Kerstin Tidelius. Men allra helst hennes roll som Ingrid. Hon är vacker och har en alldeles särskild utstrålning av tyst styrka. Skådespeleriet är fenomenalt så att man faktiskt får för sig att hon använder det hon har i sig själv av det på ett naturligt sätt. Det hon gör är en mycket svår roll och en roll som få skådespelare skulle vilja göra idag, tror jag, för att den är nog den mest oglamorösa roll man kan tänka sig.

För henne har det allra värsta hänt, som en kvinna kan erfara. Hon har blivit övergiven av sin man och därav stämplad som misslyckad. Hon flyttar hem och hittar Mattias som inte duger till så mycket, övergiven igen samt dessutom övergiven av sin dotter (som håller på sin pappa). Hon hamnar på psyket, i alla smärta och meningslöshet har hon försökt ta sitt liv. Självmordsförsöket som smittar av sig på familjen.

Men hon orkar, hon uppfattar sig som svag men orkar. Det är en tyst styrka i att förlora respekt och status, värde och självaktning. Förlorat är det inte eftersom hon orkar bygga nytt som ger henne mer liv än någon annan i serien. Det är hon som lever, som vågar leva och som aldrig gömmer sig bakom något eftersom hon aldrig har haft den möjligheten.

Det Ingrid som orkar med något mer än de flesta. I en liten by är det hon gör mycket svårare än i en stad. Det kan kanske diskuteras men jag tycker inte det. I små samhällen och byar finns såklart gemenskap, kärlek och omtanke. Alla känner alla och anonymiteten gör ingen ensam. Det är en sanning men det är också en sanning att i små byar finns också konkurrensen, fördömandet och ibland även hatet i högre doser än i staden där det inte finns samma närhet och möjligheter till hållhakar på varandra.

Ingrid möter föraktet och hatet i att det är såklart hon som får skulden för Mattias och hennes relation. Det händer alla kvinnor någon gång i livet att hon får skulden och mannen går fri men i Ingrids fall är domen hårdare. Dessutom skuldbelägger Ingrid ju sig själv, vilket leder till att hon skriver under byns lagar. Så småningom vinner ändå förnuftet och varje förståndig individ hjälper till att tunna ur hatlågor av att utse syndabockar. Folk vet hur Mattias super och bryr sig inte så mycket som Ingrid tror, det rinner ut i sanden och det hon har kvar är att förlåta sig själv och försöka bli fri från sin egen domare. Är hon hora, psykfall och misslyckad eller klok, stark och vacker? Alla ser det senare, även de som vill ha en till hora och psykfall men inget vänder ändå förrän hon själv ser detta.

Det gör mig så glad att den här ovanliga rollen har gjorts i den här serien, samtidigt undrar jag i vilken annars den skulle finnas?

Att börja från början

Bengt Bratt är ett barn av den värmländska berättartraditionen kan man säga och alla förstår vad man menar. (Ja ifall man är någorlunda intresserad av litteratur och vet att det finns en speciell berättartradition i Värmland.) Men jag nöjer mig sällan med det ytligt beskrivna. Vad menas med värmländsk berättartradition? Kanske hela litteratureliten skulle krossa mig, ifall jag vore intressant och dessutom påstod att det handlar om tre saker: det vardagsnära, landsbygdens människor och det mystiska i en och samma kompott. Kombinationen av vardag och mystik är väl uteslutande Selma Lagerlöf bäst på. Hon har ju tävlat med mediokra gubbar som Heidenstam och därför blivit reducerad till en analys av hennes eventuella lesbiska sexuella tillhörighet men sanningen kan ju ändå ingen sopa undan för att själv vinna mark. Den sanningen att hon är ett unikum i sitt slag att berätta Värmlands berättelser.

En annan unik värmlänning som kan berätta om den vanliga landsbygdsmänniskan är ju Bengt Bratt. Han satt och skrev den här historien i flera år och kom så nära oss människor, långt in på livet så att ingen kunnat göra något liknande. Det mest skamliga fick ett ansikte och kunde älskas. Helt nakna människor älskar vi och börjar älska oss själva när vi tittar. Därför fascinerar Hem till byn mig väldigt mycket. Karakteristiskt Bratt så gör han det väldigt enkelt och avdramatiserar oss utan att reducera, det är det fina i kråksången. En finlirare till litteraturhistoriker hade kanske fnyst åt mig, skrattat lite åt mig och tyckt jag var konstig, samt räknat upp x antal andra som fått oss att se människor nakna. Bergman exempelvis eller Norén. Jag älskar Norén men inte Bergman, men ingen av dem lyckas få oss att älska människan. Norén och Bergman lyckas med det motsatta, att locka fram misantropen i oss.

MEN jag ska inte forsätta på den tråden, det kan bli tjatigt eftersom mycket i min förr text handlade om det. Det jag tänkt skriva om är mina allmänna funderingar på att skriva en bok om Hem till byn, Bratt och människokärleken. Det är ett perspektiv som inte behandlats jättemycket vad jag vet i alla fall. Varje människa är unik och det gör varje individ givande. Jag älskar att prata om människan med människan för det ger mig mycket. Alla har ett liv, alla har en livshistoria att berätta så magnerverna vibrerar. Det är liksom dags att någon skriver om själva berättelsen som skolläraren skrev om byn. Kanske det aldrig tar slut eller blir det för svårt. Det spelar ingen roll, det är värt ett försök att bevara detta kulturminnet. Och jag tänkte börja från början med Bratt själv. Vem var han och hur ser hans livsberättelse ut?

Jag måste börja från noll för jag vara bara två år när första inspelning visades och allt jag kan har jag fått läsa mig till. Jag saknar ju helt egna upplevelser av det. Men ändå kom förälskelsen kom tidigt, man kan knappt tro det är sant men jag minns faktiskt en del av andra omgången. Även om jag inte minns särskilt mycket av handlingen så minns jag fascinationen, trots att jag bara var runt åtta år. Därför vill jag ha med bilden till den här texten. Det är en urkundsbild, direkt från verkligheten just då. Mannen på flaket är fotograf och heter Stig Eriksson, som om jag skulle vetat det? Nej, det tackar jag Björn Hjerpe för. För både bild och information.

Kanske blir det början till början av en ny sammanställning av detta kulturminne vem vet? Jag hoppas att inte tusen saker kommer emellan och att energin finns. Livet är en berättelse med många svängar och dalar och toppar, som alla vet, jag hoppas på det i alla fall, att få genomföra en gammal dröm.

Kärleksbruset som förändrar

Tid är något som alltid fascinerat mig väldigt mycket. Histora är ett favoriämne i mitt liv på grund av att jag älskar att fundera över tid. Varje tidsepok har nya saker att brottas med jämsides med glädjeämnen och problem som är tidlöst. Kärlek är tidlöst och konstant. Kärleken är på sitt vis och påverkar människor på samma sätt samtidigt som den får människor att förändras. För ingenting förändrar oss ju så som kärlek och då menar jag inte bara kärlek och förälske mellan människor utan kärlek överhuvudtaget.

Att kärleken i sig är sig själv hela tiden och finns överallt och hela tiden oavsett var vi vänder oss gör den till en naturkraft starkare än något annat. För att få kärlek kan vi göra vara som helst. Allt ont människor gör mot varandra har sin grund i kärlekslöshet, brist på tron på kärlek eller oförmåga att ta till sig kärlek. Vi kan fantisera om kärlek, försöka bemästra den, manipulera den eller försöka få människor att älska oss, vilket sällan funkar i längden. Är vi utan kärlek eller känner att vi måste styra kärleken på något sätt så är det ett tecken på att vi är olyckliga. Vi kan som hollywoodkändisar vara väldigt framgångsrika men knarkar vi samtidigt och gör vårt eget liv till ett helvete så beror det ofta på brist på kärlek. Med alla möjliga medel kan vi försöka ersätta kärleken men det går inte i längden heller. Vi måste erkänna vårt nederlag.

Ja vilka exempel jag än tar så handlar allt i livet om kärlek. Den är som lagrangefunktion som kan förklara allt. Och var vill jag komma med detta i en blogg om Hem till byn?

Kärleken spirar hela tiden mellan olika karaktärer och jag skulle kunna analyserat något specifikt fall som är särskilt vackert som äktenskapet mellan Lena och Willy Strid men jag föredrar att inte göra det. Det jag tycker är vackrast är stämningen genom hela serien. Det är kärlek när den är som bäst, när den är ett konstant bakgrundsbrus man inte riktigt kan sätta ord på utan att riskera töntiga formuleringar. Det är så vi vill ha det, alla människor tror jag vill bli förstådda och älskade så som författare, regissörer och andra som varit med och skapat serien har älskat karaktärerna så att vi tittare kan lära oss att älska på riktigt. Sådär villkorslöst. Ingen finns med som vi tycker speciellt illa om. Inte ens Mattias Dahl som föraktar sig själv gräsligt mycket. Men vi som tittar gör inte det. Inte ens den fåniga gymnasieläraren (som jag skulle kunna identifiera mig med), sommargästen som inte fattar hur det är på landet och att man inte kan ha kräftskiva i missionshuset, föraktar vi. Vad jag vet så finns det bara en till förutom Bengt Bratt som kan skapa det bruset och det är Vilhelm Moberg.

Båda har skapat en mycket vacker bild av ett Sverige då alla får göra sin röst hörd på samma villkor. Vi behöver mer av det i tider då Sverigedemokraterna drar fram som en farsot. Jag kan inte älska Sverigedemokraterna men Bratt och Moberg hade säkert skapat en Jimmi Åkesson vi bara var tvungna att älska. Älska så mycket så det hat Åkesson känner inte haft något utrymme. För Åkesson har ingen chans mot naturkrafterna som väl är och kärlek förändrar oss, och alltid till det bättre. Tack och lov finns det därför anledning att misströsta. För även om hatet är lika tidlöst som kärleken så står det sig slätt allrahelst mot stilla kärleksbrus som tränger igenom. Och vissa har fått gåvan att försöka säga det till oss bara vi vill lyssna.

Självkännedom, inspiration och läkande

Nu var det verkligen länge sedan jag uppdaterade här. Det känns lite skamligt att man behöver de som puffar på en. Fast det är väl det vi alla behöver ibland, lite inspiration att hitta nya sätt att vårda det vi älskar.

På alla sätt försöker familjen Dahl överleva mer än leva, inte minst Lars-Erik saknar livsinspirationen. Stundom tappar han den helt ibland och får för sig att han är psykiskt sjuk, precis som läkarna säger. Man får, eller i alla fall inte jag, får kläm på om Lars-Erik är faktiskt är psykiskt sjuk eller om han bara är skadad av familjens rädslor och ångest eller det handlar om både och. Faster Karin försöker nå honom och inspirera men det vill sig liksom inte. Det där känner många igen. Som anhörig kan få så mycket känslor av maktlöshet i sådana situationer. Ändå är det faktiskt inget vi kan göra mer än lyssna. Inspiration och livslust infinner sig inte hur som helst. Det som möter oss måste ge genklang i våra djupa önskningar annars vaknar vi inte och det kan ingen hjälpa oss med. Vad vi önskar oss på djupet måste vi ta reda på själva på egen hand.

Lars-Erik får inspiration väldigt lätt när hans ungdomskärlek dyker upp och får honom på humör igen. Men han missförstår hennes intentioner och sjunker ännu längre ner i depressionen när han upptäcker att hon inte alls vill det han vill. Sådär kan det hålla på i livet fram och tillbaka i större eller mindre utsträckning. De flesta av oss faller inte i så djupa svackor och har så höga toppar som Lars-Erik men vi känner igen den där outhärdliga besvikelsen när vi trott att livet kommit igång igen.

Jag tror att läkare ibland ställer för kliniska diagnoser (även om jag såklart förstår att det finns psykiska sjukdomar). Det är trots allt så att väldigt många blir botade med att lära känna sig själv, älska sig själv och få stabilitet genom att ta reda på vad man faktiskt vill ha i livet, hur man vill ha det och vad som tillfredställer just en själv. Inre splittring och begränsat utrymme att utveckla sitt eget jag behöver kanske inte alltid detaljdiagnositseras, bara förstås. Så småningom får Lars-Erik möjlighet att pröva sina vingar och läkedomen sätter fart och han tar hand både om sig själv och en flickvän som känns rätt på djupet. Det är läkande med inspiration, helst när den är verklighetsförankrad. Lars-Erik visar oss alla ett hopp i att det alltid finns möjlighet att göra den resan ifall man kommit för långt ifrån sig själv, en möjlighet att för oss alla att återfödas eller vad man ska säga. Få nytt liv, ny inspiration med människor som passar en mycket bättre än de man letat efter innan, människor som egentligen inte ger en något och som faktiskt gjort en stor tjänst med att göra en besviken.