Tillbaka till byn

Nu var det ett tag sen igen. Tiden går fort. Har ägnat hela våren åt ett manus så jag har inte hunnit med bloggandet. Nu är jag på G igen i alla fall. Jag har saknat HTB, det gör jag alltid när jag inte hinner med. Det är som en kompis.

Idag har jag inte ens en tanke på vad jag ska skriva om, kände bara att jag vill tillbaka till Hem till byn. Och det är väl så när vi längtar hem dit vi hör hemma. Då har vi aldrig en särskild anledning att gå dit.

Äventyret är så himla roligt tycker jag - att sticka ut och iväg och sen tillbaka igen men så är hem ändå alltid hem. Det behöver inte vara att man vill klättra i bergen eller göra andra läskiga saker. Det kan vara äventyret i tanken man lockas av - att bli mer levande helt enkelt. Sen är det ju intee alltid det är så kul ute i vida världen, eller ens bra att förändra, vi blir besvikna för vi väntat oss något annat än det som blev. Då vill vi hem igen.

Men det braiga är att vi ändå är förändrade helt. Det blir aldrig som förr. Återvända hem finns inte längre för äventyret har inte förändrat hemmet men oss har det gjort till någon annan som inte längre ser saker som förut. Då är det bra om hemmet alltid accepterar oss som vi är. Till HTB kan jag alltid komma tillbaka hur förändrad jag än är och jag kan sticka ut igen utan att det blir några "repressalier". Det är trygghet i sin bästa bemärkelse. Nu när våren är här återkommer jag en stund till HTB för att återtakrafterna. Sen är det dags för förändring åter igen.

Kram på er alla!

Skådespelartalang eller inte

En scen jag älskar i Hem till byn är när Per kommer hem från sjön med bananklasen på ryggen och ramlar omkull i köket. Jag gillar starkt när han sen äter. Ingen mig veterligen har spelat ung full, kille som sitter och äter och pratar så utomordentligt bra. Ibland undrar jag om Lars Green var full när scenen togs för det finns inget svårare än att vara full, möjligtvis att vara rolig. Att spela ångestfyllda scener med hat och ilska det kan vem som helst göra. Men att vara rolig, spela full eller saligt lycklig det är betydligt svårare.

Nu låter det som om jag varit inom teaterbranschen. Det har jag. Min karriär sträckte sig omkrig ett år när jag var sådär tretton år gammal. Jag spelade mamma hare i en uppsättning som gjordes några gånger. Jag pratade så tyst dock så ingen hörde vad mamma hare hade att säga. Mina teatertalanger är inte stora alls, jag kan aldrig spela kär eller glad, arg eller ledsen. Mitt ansikte speglar hela tiden mina äkta känslor. Det är ju ganska bra att leva så nära sig själv men det är tråkigt att ständigt vara avslöjande. Att vara avslöjande har å andra sidan lärt mig hur svårt vissa saker är att spela, helst för någon som inte kan spela. Det är ju också en typ av expertutlåtande.

Hela serien igenom visar sig sådana här uttryck av fenomenal skådespelartalanger, vilket jag anser är vansinningt underskattat i svensk teatervärld. I alla fall den vi i publiken får delta i.

Äkta reaktioner

Hem till byn har så många facetter att man kan välja och vraka om vad man ska skriva om. Det är snart vår och jag känner att det är så underbart att leva igen. Idag är det sådant marsväder som inte alltid ger oss föraning om våren men ändå finns det i luften.

Jag älskar vår- och sommarbilderna i Ödenäs. Allt vaknar till liv. Så minns man sina egna upplevelser av våren på landet. Det är vackert med naturbilder men oerhört svårt att ta. Det intryck man har är så svårt att fånga på en bild och föra vidare till andra. Det är roligt med bilder, kul att experimentera men för det mesta så låter jag bli att fotografera naturen just för den är svårfångad.

En bild av vår- eller höstbruket hittar vi i de andra omgången, tror jag det är, när Henning och Jenny får besök av storstadsbona. Mannen gnäller på att bönderna har det bra och inte är tacksamma och frugan beundrar naturen. Hon undrar hur Jenny kan koncentrera sig på att jobba med en sådan vacker natur som bakgrund. Jennys svar är väntat och hon säger det så underbart. Hon får ge alla mysiga gamla damer som saknar förmåga att imponeras av de imponerade ett ansikte.Jag önskar att jag vore sån och kunde bli sån som gammal; att jag svarar oberörd eller förvånad över storstadfruns dramatik "Ja, man vänjer sig."

Generationerna som kom efter har mycket lättare att störa sig på andras beteende, har lättare till förakt eller lättare att kväva äkta reaktion. Jag känner väldigt få , om alls några, som är så självklara, äkta och enkla utan att vara tråkiga som Jenny. Finns såna längre? Jag hade suckat inombords åt en sån storstadsfru, hur hade du gjort? Har en hel generation gått och blivit olovligt spelade eller onaturliga och med behov av att regera och imponera för att känna att vi finns?

Att släppa det förflutna och börja om

Att släppa det förflutna kan vara något väldigt knepigt. Lisa tvingas lämna ett liv som hon anser är paradiset och hon behåller den paradisiska bilden av byn som sin ouppnådda livsdröm. Hon vägrar släppa taget om det som varit och även om hon får ett ganska bra liv så förpestas det av att hon upplever sig bestulen på paradiset.

Vi människor har svårt att släppa taget även när det inte är ett paradis vi lever i. Det nya är ofta så skrämmande och ovisst att vi hellre är kvar i ett liv som inte ger oss något än väljer det nya ovissa. Vi är fast i tanken att det måste vara på ett visst sätt för att vi ska bli lyckliga och förändra den tanken kan ta mycket lång tid.

Tjugo år efter flytten får Lisa chansen att åka tillbaka till byn och plötsligt inser hon att det bara är i hennes fantasi bilden av den paradisiska byn vuxit. I verkligheten finns ett mer levande och pulserande liv i det Nu hon befinner sig, Angered är livet. Och hon förstår att tillslut släppa taget. Det är den acceptansen som gör vårt liv levande, skulle jag vilja säga. Så länge vi lever i en oacepptans av det verkliga faktorerna i våra liv, så länge lever vi inte fullt ut. Vi kan slösa år på fantasier, mer än vi tror.

Vi kan slösa år på att tro att vi älskar någon vi inte kan få exempelvis. Vi kan slösa år på att ångra något vi gjort, slösa år på att vara bittra på att vi inte fått ett jobb eller kommit in på en utbildning. Allting för att vi i vår fantasi finns en bild av att det är det bästa för oss när det kanske i verkligheten inte är det. Jag tror att när livet styr oss mot något så gör vi bäst i att hänga med och låta saker och ting hända, acceptera och följa med för då blir det bäst för oss själva. För egentligen handlar det ofta om att vi tror att vi blir lyckliga av något visst som vi faktiskt kanske inte blir. Jag tror att så fort livet förvägrar oss något så har det något annat att ge som är så mycket bättre och som lär oss hur underbart livet kan vara. Men kan vi inte gå ur tryggheten ut i otryggheten kommer vi aldrig få det perspektivet på livet.

Att välja liv

Det finns alltid ett val. Men jag tror det är mänskligt att fungera så att det är svårt att se att vi har det. Vi är så fast i att det är på ett visst sätt och så kommer det alltid att vara. Själv är jag mer än så än genomsnittet. Jag har alltid haft svårt och har svårt att se alternativen.

Jag tror och inbillar mig att det kräver mer ansträngning hos mig än flertalet att komma på att jag kan välja. Själva valen kan i samma stund jag kommer att de finns ge mig ångest också, det kan uppstå en känsla av att då är jag fast i nyfikenheten på så många saker.

Karin Löfgren har till en början ett väldigt torftigt liv och sakner i princip helt möjligheter att ta sig ur det. Hon är bunden till att sitta i en rullstol i ett hus som inte på något sätt är handikappanpassat. Idag känns det väldigt omodernt. Det är som om en sådan livsstil är otänkbar nu mer. Det är ett liv som skulle varit med "Outsiders" idag. Idag har vi inget liv om inte vänner ringer stup i kvarten på mobilen och att helgerna är fullspäckade. För Karin är det tvärtom. En tjugoårings höjdpunkt är att få komma ner för trapporna till de andra. Hon har ingenting mer än en gitarr ändå gnäller hon aldrig. Christel Körner spelar dock så bra att vi lätt kan se att hon är tyst olycklig.

Hennes val är att vänta på att något ska hända som förändrar hennes liv, hon måste vänta in förändringen för hon kan bokstavligen inte göra något åt sin situation. Det är nog seriens största utmaning, i alla fall för mig. Vänta i tritess är det absolut värsta jag vet men otroligt nyttigt. För det lär mig att det jag strävar efter kanske inte är det rätta för mig utan att något helt annat är det. Ofta vet vi ju inte vad som är bäst för oss, vilket inte alltid är samma sak som att veta vad man vill. Låt mig ta ett exempel. Du vet kanske vad du vill jobba med men du vet inte hur du ska ta dig dit och då kanske du måste vänta in saker på vägen som leder dig dit. Det har hänt mig flera gånger. Motgångar kan vara sådan vägledning. Jag var säker på att jag ville bli samhällslärare men det var omöjligt att komma på den utbildningen. Jag var så frustrerad över detta. Under tiden valde jag pröva historia och så blev det så istället.

Det här menar jag är gånger då livet styr oss att välja något som är menat att göras och varje gång vi gör det så kan vi ge oss den på att det är något viktigt. Därför tycker jag motgångar är de viktigaste vägvisarna som finns egentligen. Det är så tydlig signal om att det är fel.

Karin Löfgren har ju sin prins i Per som hjälper henne ur den fruktansvärda tristessen. Alla önskningar hon haft kan bli möjliga för henne och hon kan börja leva ett fullt liv. Och framförallt kan hon börja välja. Att sitta med möjligheten till val är ju också att ha kontrollen och att leva. Det tråkiga är att hon kanske bara hade Per att välja på, jag skulle inte blivit lycklig med en sådan man det är ett som är säkert, men det kanske var just det hon ville. Det får vi inte veta.


Summan av kardemumman blir att har vi inga val eller valen visar sig vara fel så har livet valt. Har vi val och har svårt att välja så har vi för stor makt än vi klarar av, att välja liv. Bäst blir det ju, som alla vet, när vi vet vad vi vill och uppnår det, samt när vi önskat och velat något i hjärtat länge och får det också. Bara vi kan se alternativen så finns ju också mer kontroll än vi tror.

Ljugfilter och fördomar

Fördomar är fult att ha men jag har det ändå. En del rensas ut av sig själv för man skäms när man kommer på sig ha fel. Andra bekräftas och gör sig själva omöjliga att göra sig av med, som min fördom om alkoholisten.

Både Löfgrens och Dahls familjer brottas med denna sjukdom, ja man införde ju för några decennier sedan att kalla alkoholism för sjukdom. Jag värjer mig för sådana stämplar. Jag är reumatiker, det är en sjukdom. Jag kan inte bli frisk men jag kan hålla sjukdomen i schack. Alkoholismen är ingen sjukdom tycker inte jag, inte i den bemärkelsen.Det är ingen sjukdom att äta sig sjuk heller, det handlar om att man måste ta itu med självhat och möta sånt man inte vill fejsa helt enkelt. Jag tycker inte rökning är en sjukdom, jag slutade röka när jag tog i tu med självhat. Alla har självhat i någon mån. Inget att skämmas för, inte behöver man skämmas så mycket för alkoholism så man snyggar till det med att säga att det är sjukdom, nej tack. När man kallar det sjukdom så köper man andras förakt, inte minst alkoholistens förakt.


Jag är uppväxt med en periodare, som ung upprepade jag allt (som barn till alkoholister ofta gör) och blev tillsammans med en. De har på ett eller annat sätt figurerat länge i mitt liv och bekräftat varje fördom. Det har lett till att jag tror att alla alkoholister är som de jag känner. Jag får verkligen jobba med mig själv för att inse att det finns de som är beroende av sprit och är fina i själen. Mina har varit rent ut sagt mörka i sin själ. Manipulationer, maktspel, spel, beskyllningar, lögner, halvlögner, syndabocksbeteende, självömkan, ångest, hat och dylikt har varit en vardag. Och jag säger varit, för det är det tack och lov inte längre. De super och ljuger fortfarande men de gör det inte i mitt liv.

I Hem till byn får jag perspektiv och hjälp med att se att det går att beskriva dessa människor realistiskt men ändå kärleksfullt. För det är inte känslan det är fel på hos mig, alla älskar vi närstående vad de än gör men det är verkligheten man vill ska visas.Det måste vara rättvist. När man är medberoende eller den som ljuger med någon så blir man underordnad. Den som är kontrollerad, den som får följa alla andras nycker. Och man tror att man vinner belöningar på att ljuga med men i slutänden så blir det ingen vinst, och i allra sista slutänden inser man att man kan vara utan sådan vinst också, självklart.

Oavsett vad det handlar om i mitt liv numer så utestänger jag allt som är lögnaktigt. Jag har ett ljugfilter men framförallt handlar det ljugfiltret om att jag inte ska ljuga för mig själv. Men det är verkligen en kamp man först måste ta upp mot lögner. Folk hatar en när man river av plåstret och tvättar med sanningsdesinfektion. Folk som bygger mycket på att ljuga tycker vansinnigt synd om sig själv och kan vara oförsonliga i evigheter. Mig gör det ingenting för det hjälper inte att man försöker förstå varför och försöker visa att det blir bisarrt att ljuga med. Det är hat som väller fram och man kan bara dö inför deras ögon.

Bengt Bratt har gjort ett underbart jobb med att skildra detta. Jag älskar scenen när Strid och Mattias Dahl har supit ihop och de talar om hur mycket de älskar alla omkring sig men när allt kommer omkring så är spriten viktigare. Jag kan stå ut med det också, ifall man tog tag i sig själv någon gång och kanske förändra de perspektiv och värderingar i tillvaron.

Hem till byn är i den här skildringen, som i alla andra skildringar, verkligare än en dokumentär. Därför att i en dokumentär visas inte hela verkligheten, den är för skrämmande.Vi får också möta Löfgrens kamp mot alkholism, en alkoholiserad bror ställer till det titt som tätt och inte minst systern Ingrid är dödstrött på hans förakt. Som väl är finns det någon som förbarmar sig och som förstår. Det är man glad för, för jag till hör inte dem som har tålamod med det. Och förmodligen måste det vara någon som inte till har levt med dem och sett allt de ställer till med.

Så fördomen har sin rot i verkligheten ibland. Den är inte bara ett uttryck för egna misslyckanden som Olof Palme en gång sa. Den är också uttryck för något som faktiskt händer och som vi inte vill ta i. Jag skäms inte när jag säger att jag föraktar alkoholisten tillbaka, men jag är glad för att andra sidor skildras, att någon tar tag i att skildra verkligheten som den faktiskt är. Det är alltid en hjälp för mer än en person.

Kärlekens frö

De som ser den här bloggen undrar nog om jag är riktigt navlad, men alla har vi våra kärleksobjekt och det här är mitt. Nu har jag varit utan Hem till byn i flera veckor så ikväll tänkte jag ha en Hem till byn-kväll. Undrar bara vilken del jag är sugen på.

Jag tror det blir sista omgången ikväll. Jag vill komma på vad det är som gör att den delen inte är lika bra. För det är den inte. Men trots det så ingår den i serien och måste accepteras. Det vore fruktansvärt ifall vi bara accepterade det vi tycker om hos de vi säger att vi älskar. Älskar man inte det som är mindre attraherande tror inte jag man har förmåga att älska.

Det är svårt att acceptera sådant vi inte tycker, sådant som skrämmer oss eller som vi tycker är motbjudande på något sätt. Vi kallnar och blir avtända. Men tur är det för för starka lågor är tecken på att man är i illusioner och uppslukad av passion. Det brukar sluta med en stenhård smäll mot asfalten när verkligheten knackar på. Inte alltför mycket, men lite avtändning ger oss tillbaka förnuftet och behåller kärleken, så vi slipper ångra oss efter det hårda falle. För ånger kommer alltid efter passion och hårt fall. Alla känner igen symptomet att man undrar vad hållit på med innan arbetet börjar med att komma tillbaka till sig själv.

Passion är inte kärlek för mig. Kärlek är frö som växer och blir större, då hinner förnuftet med och verkligheten vävs in med tiden. Kärlek som inte får ta tid är ingen kärlek att tala om. Jag har aldrig sett något par som inte brutit upp efter ett passionerat förhållande. Och i samtliga fall beror det på ett uppvaknande ur den här brinnande elden.

Jag tycker det är underbart när man exempelvis kommer på sig att tänka på någon, och upptäcker någon, steg för steg. Då öppnar sig portar man aldrig fått kika in i tidigare eller inte sett. En annan människa kan på så vis bli ett äventyr man aldrig tröttnar på. När man ser människor som de faktiskt är, menar jag, brukar leda till att de blir mycket mer spännande.

Ännu bättre är det ju då ifall man samtidigt upplever känslor och sidor av kärleken man inte upplevt förut. Det är ju på något sätt det ultimata. Förälskelse, passion och åtrå vet de flesta vad det är och vad det leder till men få tror jag upplever kärlekens olika sidor med större bredd och djup. Skulle det vara så att de flesta visste det så skulle vi inte ha så mycket att upptäcka och det har vi ju. Jag vet inte kärlekens alla delar. Det tar ju tid att forska i det. Och det ska jag göra ikväll.

Varje frö av kärlek vi planterar kan vi ha nytta av. På ett eller annat sätt kommer det att växa och ge oss något, lära oss något och framförallt lära oss älska oss själva mer. Även kärleken till våra intressen lär oss älska. För älska är inget vi människor bara kan, då skulle inte världen se ut som den gör, det lär vi oss på en mängd olika sätt. Och visst är det helt underbart fantastiskt att vi har så mycket möjligheter att lära oss om kärlekens alla spännande hemligheter.

Det blinda seendet

Att se är inte alltid självklart. Såklart kan man vara fysiskt blind men också själsligt blind. Under en kort tid kände jag en blind kille. Han såg med fingrarna. Jag fascinerades av hur han lärt sig känna allt som vi andra ser och hur smidigt han snabbt kunde hälla upp både kaffe och möjlk i en kopp utan att spilla en droppe.

Under tiden vi lärde känna varandra kommenterade jag detta. Men Jonny blev trött och arg och irriterad på mig. Han ville inte höra hur bra han var på att hälla mjölk i kaffet. Han menade att han inte skulle kommentera något jag gjorde så varför skulle jag kommentera hans blindhet. Men det gjorde han, kommenterade mig alltså och försvarade det med att jag skulle tåla det, för jag hade inget handikapp.

Han var blind men det hade också gjort honom blind för andra. Med andra ord var han helt upptagen i sin egen smärta och sin egen roll som handikappad så han tyckte att allting annat var att ha det bra.

Det här har ingenting med Hem till byn att göra. Jo, faktiskt. Han och min syster påminner väldigt mycket om Lars-Erik. Min syster har, som Lars-Erik, aldrig mått bra. Lars-Erik vände det för, det gjorde det aldrig för min syster. Hon är fortfarande helt uppslukad av sig själv och tycker att alla som inte har det som hon, de har det bra och har inte rätt att gnälla.

Självömkan kan bli en sjukdom insåg jag när jag och Jonny grälade. Självömkan äter sig in och blir en lipsill inom oss som kan göra oss bittra och mycket tragiska. Jag hänger mig åt självömkan ibland. Idag är jag självömkande. Idag har jag det svårast av alla människor för jag är så jäkla trött på vintern. Så jag har rätt att säga till dig som läser att om du kritiserar mig så slår du på någon som redan ligger, däremot du läsare har inget att klaga på.

Visst låter det helt uppåt väggarna när jag säger så. Men ifall du reagerade på att jag kommenterade en blind i början av texten så är ju det i så fall inte konstigare. Jo, det kan vara värre att vara blind än att hata snö och vinter. Det är rätt men ändå inte för jag skulle kunna bli så deprimerad av vintern att jag får självmordstankar. Var går gränsen för när det är tillåtet att klaga?

Det jag vill ha fram är vi är så rädda för människor med handikapp, psykiska sjukdomar (som min syster och Lars-Erik). Vi behandlar dem med silkesvantar men undviker dem samtidigt. Vi är osäkra, rädda för männsikor som har andra problem än vi själva. Jag tycker det är så skönt när prästen säger till Lars-Erik att sluta vara så jävla frökenaktig. Lars-Eriks reaktion är obetalbar, så skulle min syster reagerat, exakt så.

Vi lär också människor att göda självömkans varg så att den kan sluka i sig ännu mer, så när någon kommer och avslöjar allt, blir allt plötsligt svårt och besvärligt. Jag hade kärlek till Jonny men den var han inte så intresserad av, han gillade för att inte säga älskade när jag ömkade. Inte öppen ömkan såklart, skulle det inte vara, det skulle vara trippa-på-tå-ömkan, följa hans humör, inte låtsas om och akta mig för att behandla honom som blind. "Men de flesta ser" "Du är inte som alla andra" "Du är bra ändå, men faktiskt blind" Nej, det gick inte, han ville inte vara kompis med någon som sa som det var men gav förståelse, respekt och kärlek i gengäld. Riktig kärlek kan vara för brutalt för vissa.

Och den här "Lars-Erik"-reaktionen är en förtätat reaktion som är mänsklig såklart i grund och botten, vi sugs in i vår subjektiva värld och hellre hänger oss åt illusoner än tampas med den tråkiga och bistra verkligheten. Äkta förståelse är dessutom så sällsynt så vi blir misstänksamma när folk ger oss det och ibland är ärlighet för stort steg, för skrämmande och för jobbigt. Om vi inte förändras då såklart, som Lars-Erik, och då blir det ju roligare, högre till tak och inte så förstoppat eftersom blicken höjts och man ser andra vyer än sina egna - oavsett om man är seende eller blind.

Mitt eget "hem till byn" med kyrka och styrka

Kyrkor är ett stort intresse hos mig. Atmosfären - det stämningsfulla och det vackra tilltalar mig men det hjälper också till att jag följde med mormor till kyrkan som barn. Jag satt andäktigt och väluppfostrat för det mesta. Jag kan inte säga att jag uppskattade allt men jag njöt av atmosfären och fann en trygghet som jag kanske inte alltid hade. Småländska Fågelfors kyrka utanför Oskarshamn var min tillflyktsort och sedan dess har jag alltid besökt kyrkor, olika kyrkor. Jag går aldrig i kyrkan på söndagar och så och uppfattar mig inte som religiös även om jag är övertygad om en högre intelligens. Jag har svårt för kyrkans dogmer och idéer.

Hur som helst så är kyrkan en vacker skapelse. Många slott och borgar är också fina men blir ofta väldigt fula när de förfaller. Kyrkor gör aldrig det, blir fula alltså. Ödenäs kyrka är en av mina favoriter efter Uppsala domkyrka och kyrkan på Visingsö. De är vackra var och en på sitt vis. Ödenäs kyrka är liten och go som den på Visingsö och Uppsala domkyrka är stor och smäcker. Jag kan sätta mig ner i vilken kyrka som helst och bara andas in den där friden och nuet. Man oroar sig inte för något i en kyrka, man existerar bara i ett enda nu. Och i nuet står tiden helt stilla.

Mormor och många andra jag tagit till mitt hjärta har alltid funnits kopplade till kyrkan men jag har också förlorat många, helst kopplade i Fågelfors kyrka. Min allra första kärlek drunknade, mormor gick bort (som var en stor trygghet) och jag förlorade hela min familj på mammas sida på olika sätt och de på pappas sida fick jag aldrig lära känna, så jag har bara mina egna band kvar till kyrkan. Det är ofta så att man kan få aversion mot byggnader eller annat som är kopplat till sorg men för mig blev det tvärtom. Jag fick en slags styrka av det, en visshet om att det aldrig är slut egentligen. Det är inget annat än en visshet som ingen vetenskapsman eller kvinna kan rå på. Den vissheten är alltid starkare i kyrkans hägn än på någon annan plats.

Alla har en "Hem till byn" som påverkat dem på olika sätt, även om vi är uppväxta i en stad så har vi en plats som mycket har cirklat runt, som på ett eller annat vis varit central, som är läkande och behövs för bearbetning. Något som ändå, trots alla fasor, gett styrka. "Hem till byn" på film är ett sätt för mig att bearbeta en tid som inte alltid var kärleksfull, jag får på något sätt återuppleva samma tid utan allt smärtsamt och får chansen att bara njuta och analysera. Det är läkande men ibland behöver jag mitt riktiga "Hem till byn" min plats på jorden och då har jag det också bakom knuten. Livet tar ifrån en mångt och mycket men ger alltid igen, det kan man vara säker på. Och man kan alltid också vara säker på att det är på de mest oväntade sätt vi får tillbaka.

Carl-Ivar Nilsson - vilja, rätt och mannamod

Filmen "Hemligheten" om Carl-Ivar Nilsson satte sig i mitt huvud. Det är tecken på god filmkonst, han kommer inte därifrån förrän jag har fått plita ner vad som berörde mig.Det var flera saker som gjorde det men det som berörde mig allra mest var det som inte riktigt fick tillräckligt utrymme, i mitt tycke. Detta att han fick skulden för sin brors död.

Skuldbeläggande var vardagsmat i min uppväxt. Det var alltid någon annans fel. Detta bara att säga sin egen mening var förbjudet istället fann man sig i det elände man tycktes vara utsatt för och pratade skit och la skulden för sin egen oförmåga att uttrycka vilja på någon annan. Jag avskyr därför skuldbeläggande mest av allt på jorden.

Att då få sin brors död på sina axlar, som Carl-Ivar Nilsson fick, måste ha varit en stor bidragande orsak att han hade så svårt att finna lycka. Äkta lycka och tillfredställelse är svårt för alla. De flesta av oss går omkring och tror att vi är det men tar man tempen så är tillfredställelsen knappt på 0. De flesta accepterar detta att de tror att livet bara har ett visst mått av lycka att ge. Det gör oss inte speciellt levande.

Carl-Ivar Nilsson hade extra svårt att finna lyckan. Jag tror att han trodde att det berodde på att han inte kunde leva öppet som bög. Jag tror på skulden. Skuld förgiftar tillvaron ännu mer än hemligheter. Och man kan se det otäcka giftet i ögonen på honom den sista tiden. Även om man inte vet något så ser man att han är en skugga av sitt forna jag, men han gjorde trots allt ett bra jobb.

För mig har han aldrig varit superälskaren så det saknade jag inte. Han har sett för barnslig ut, jag har aldrig känt honom privat och sist men inte minst så har hans rollfigur som Willy Strid inte varit min typ. Det jag saknat när Willy försvann var hans raka och brutala sätt. Jag kan andas och vara mig själv när jag vet var jag har folk. Mitt hjärta slår alltid för människor som säger sin hjärtas mening. Inte för att såra utan för att ärligheten finns där. Sanningar ska man inte ha och slå folk i huvudet med. De ska finnas för att skapa trygghet - äkta trygghet och då är obehagliga sanningar också mycket värda. Ibland undrar jag om den brutala ärligheten fanns hos honom mer än hos Willy.

Han, Carl-Ivar Nilsson hatade förmodligen lika mycket som jag att leva med hemligheter och fasader, med skuld och förväntningar. I mitt hem fanns också hemligheter. Jag imponeras därför inte av det mystiska eller de som är snåla med sig själv. I grund och botten är de bara rädda. Willy Strid var inte rädd och jag tror inte Carl-Ivar Nilsson var det heller annars skulle han aldrig vågat det han vågade. Sånt är det många tummar upp för och hoppas han får många stjärnor i skådespelarhimlen för sin vilja, sin rätt och sitt mannamod.

Den sexiga bitchen Lena

"Sometimes you have to be a high-riding bitch to survive. Sometimes being a bitch is all a woman has to hold onto." Är inget citat ur Hem till byn. Det är Vera Donovan som konstaterar kalla fakta i boken och filmen "Dolores Claiborne" av Stepehen King.

Det är inget självömkanscitat och inget överdrivet. Det är så det är helt enkelt. Men vad har det med Hem till byn att göra kan man fråga sig? Det är Lena Strid jag vill tala om idag. Vår jämlikhetssträvan har gått tillbaka flera steg i det hänseendet att Lena hos de flesta ungdomar skulle betraktas som värsta bitchen. Idag är man bitch bara man råkar tycka något. Även om det på Lenas tid var jobbigt med den typen av kvinnor så har det blivit ännu svårare för den arten att överleva tider av Paradise-hotell-kvinnor som intrigerar istället för att ärligt och rakt och ibland med bestämdhet och ilska uttrycka sin åsikt. Det skrämmer fruktansvärt med ärlighet, ännu mer med beslutsamhet och än värre om man är kvinna.

Vi tycker beslutsamma män är sexiga. Det finns inget sexigt i en velig man medan kvinnor blir mer sexiga desto mer tillbakadragna och väna de är. Lena är aldrig vän, inte jag heller. Hon har ett gott hjärta, är aldrig elak såklart. Det ser ju alla. Hon blir förbannad när saker inte är rätt och när hon utnyttjats eller förletts. När Willy går bakom ryggen eller inte säger som det är. Hur enkelt som helst egentligen. För det är mänskligt att bli förbannad. Men för en kvinna är det ett brott mot reglerna ifall det finns pondus bakom. En ilsken gapande kvinna i falsett är ju såklart inget hot. Det är pondusen i sig som är ett hot. Lena har det många män önskar - en sjuhelvetes pondus. Hon är inte medveten om den, den finns där som en självklarhet och hon använder den på ett naturligt sätt, hon låter den växa fram vart efter.

Jag skulle nog gjort som Lena, förlåtit Willy efter felsteget. Dock skulle jag aldrig tillåtit att han suttit och gjort sig rolig över min bilkörning. Han skulle fått gå hem och frågan är om jag hade tänt på honom efter det. Han är sexig Willy men otroligt barnslig. Lena är aldrig barnslig och ibland har jag svårt att förstå vad hon ser i honom. Precis som jag har med den typen av verkliga par.

Men kvinnor förlåter som män aldrig gör. Kvinnor förlåter det mest otroliga saker de aldrig skulle förlåtit en väninna för, för att han ska stanna, för att allt ska bli bra. Lena är en mycket autentisk bild av hur helt vanliga kvinnor faktiskt är, på ont och gott. Jag önskar mer av Lena-typer i TV idag, för det har blivit så jävla fjolligt, även om man önskar hon kunde förlåta mindre. För var är Willys försoningsvilja. Hon bedrar aldrig? Hur skulle han ha gjort?

Mer av Lena och en ännu starkare Lena vill jag se, som faktiskt inte förlåter vad som helst. Män förstår inte förrän de får ett massivt motstånd. Oavsett hur män är, snälla, dumma, roliga, tråkiga osv, så har de ett större spelrum i vår kultur och det är vanligare att män missbrukar den makten. Det är vanligare att män sitter och spelar spel än tar disken, det är vanligare att de inte ansvarar för känslorna i en relation och så vidare. Om vi ställde oss upp som en enda kvinna och inte godtog att det är okej att göra sig rolig över bilkörning, inte okej att undanhålla kärleksbetygelser, inte okej att gå bakom ryggen med saker de inte vill stå för, inte okej att flörta när man är ihop med någon, inte okej att spela spel istället för att diska, inte okej att sluka porr, inte okej att inte respektera kvinnor, inte okej att slåss, inte okej att glömma barnen. Då skulle de inte göra så. Vi kan älska män ändå. Jag älskar män, det är det bästa jag vet. De har alltid min kärlek, men inte alltid min respekt när de inte respekterar mig, mina väninnor eller medsystrar. Och jag har varit bitch mer än en gång i livet. I början blev jag ledsen att jag kunde föda sådant hat och illvilja av att bara vilja ha rättvisa. Numer är jag med stolthet en highriding-bitch. För gud se för barme vad män ändå innerst inne tycker det är sexigt, motvilligt men ärligt, innerst inne är jag deras våta dröm, trots allt, många gånger. Lustigt inte sant? Allra lustigast eftersom just det är som värst när ilskan är som störst?

Könskampens tabu

När jag frågar ungdomar om könsroller idag så säger de alltid att det inte finns några och att vi har ett helt jämställt samhälle. För mig låter det lika obehagligt varje gång jag hör det. För i mitt perspektiv har vi gått många steg tillbaka i jämställdhetssträvan. Kanske jag inte har tillräckligt perspektiv för att vara sanningsenlig men jag kan bara skriva ur min egen känsla och uppfattning.

När Hem till byn sändes första gång fanns såklart lika mycket könsroller nu som då. Det märks många gånger men där det kanske tydligast tas upp är äktenskapet mellan Per och Karin. Per fixar inte att hon har mer utbildning och mer pengar än honom, det tär ständigt på honom. Han måste på ett eller annat sätt få utlopp för den här känslan av undelägsenhet och omanlighet som han egentligen bara själv bär på. Karin uppfattar aldrig honom som mindre värd för det. Men Per går nästan under av det när han dessutom blir arbetslös.

Jag tycker den skildringen är så bra eftersom den är ett solklart bevis på att könsroller även äter sig in i relationen mellan man och kvinna. Det är kvinnor som lider när de inte lyckas leva upp till kvinnorollen, oftast inte mannen och tvärtom. Det är ett maktspel och maktbalans i könsrollernas interaktion som påverkar precis alla människor.

Den här kampen har förvärrats och unga människor är itutade att allt är som det ska, det är fruktansvärt egentligen. Modeskapare och andra kommersiella vargar gör stora pengar på att locka in ungdomar i mans- och kvinnorrollskostymer. Hela samhället i sig vinner på fasta roller. Det tar kål på rädslor och osäkerhet och för oss in i något som är tryggt - men ett hemskt fängelse.

För i grund och botten är vi människor och vi brottas med rädslor. Får inte män vara rädda i nära relationer så slutar de ta ansvar för vad rädslorna driver dem till, får inte kvinnor vara starka så slutar det med manipulation och förtäckta beteenden. Så är det. Vi kan inte för vårt liv komma ifrån det. Och nu tycker jag det inte är som ungdomarna säger, lugnt, det är värre än någonsin för allt sådant som vi diskuterade förr har lagts i en källare och är tabustämplat.

Vi får inte ens diskutera det för då är vi konstiga. Jag envisas med att föra den här debatten åtminstone här och i min egen vrå av världen. För vi behöver öppna fönstret igen så vi slutar låtsas och leka jämställda. Låt oss gå till kärnan istället och öppna det tabubelagda. Det kommer inte bita oss, däremot allt som göms kommer förr eller senare upp som en varböld, mycket svårare att hantera än om tagit hand om den från början.

Per och Karin diskuterade sin jämställdhetsproblem i äktenskapet för tjugo år sedan och ännu har inte mycket hänt, snarare har det gått bakåt. Men det kanske måste backa en tid, för att gå framåt igen. Det har också hänt förr. Så låt oss hoppas på en återuppöppnade av könskampsdebatten.