Carl-Ivar Nilsson - vilja, rätt och mannamod

Filmen "Hemligheten" om Carl-Ivar Nilsson satte sig i mitt huvud. Det är tecken på god filmkonst, han kommer inte därifrån förrän jag har fått plita ner vad som berörde mig.Det var flera saker som gjorde det men det som berörde mig allra mest var det som inte riktigt fick tillräckligt utrymme, i mitt tycke. Detta att han fick skulden för sin brors död.

Skuldbeläggande var vardagsmat i min uppväxt. Det var alltid någon annans fel. Detta bara att säga sin egen mening var förbjudet istället fann man sig i det elände man tycktes vara utsatt för och pratade skit och la skulden för sin egen oförmåga att uttrycka vilja på någon annan. Jag avskyr därför skuldbeläggande mest av allt på jorden.

Att då få sin brors död på sina axlar, som Carl-Ivar Nilsson fick, måste ha varit en stor bidragande orsak att han hade så svårt att finna lycka. Äkta lycka och tillfredställelse är svårt för alla. De flesta av oss går omkring och tror att vi är det men tar man tempen så är tillfredställelsen knappt på 0. De flesta accepterar detta att de tror att livet bara har ett visst mått av lycka att ge. Det gör oss inte speciellt levande.

Carl-Ivar Nilsson hade extra svårt att finna lyckan. Jag tror att han trodde att det berodde på att han inte kunde leva öppet som bög. Jag tror på skulden. Skuld förgiftar tillvaron ännu mer än hemligheter. Och man kan se det otäcka giftet i ögonen på honom den sista tiden. Även om man inte vet något så ser man att han är en skugga av sitt forna jag, men han gjorde trots allt ett bra jobb.

För mig har han aldrig varit superälskaren så det saknade jag inte. Han har sett för barnslig ut, jag har aldrig känt honom privat och sist men inte minst så har hans rollfigur som Willy Strid inte varit min typ. Det jag saknat när Willy försvann var hans raka och brutala sätt. Jag kan andas och vara mig själv när jag vet var jag har folk. Mitt hjärta slår alltid för människor som säger sin hjärtas mening. Inte för att såra utan för att ärligheten finns där. Sanningar ska man inte ha och slå folk i huvudet med. De ska finnas för att skapa trygghet - äkta trygghet och då är obehagliga sanningar också mycket värda. Ibland undrar jag om den brutala ärligheten fanns hos honom mer än hos Willy.

Han, Carl-Ivar Nilsson hatade förmodligen lika mycket som jag att leva med hemligheter och fasader, med skuld och förväntningar. I mitt hem fanns också hemligheter. Jag imponeras därför inte av det mystiska eller de som är snåla med sig själv. I grund och botten är de bara rädda. Willy Strid var inte rädd och jag tror inte Carl-Ivar Nilsson var det heller annars skulle han aldrig vågat det han vågade. Sånt är det många tummar upp för och hoppas han får många stjärnor i skådespelarhimlen för sin vilja, sin rätt och sitt mannamod.