Könskampens tabu

När jag frågar ungdomar om könsroller idag så säger de alltid att det inte finns några och att vi har ett helt jämställt samhälle. För mig låter det lika obehagligt varje gång jag hör det. För i mitt perspektiv har vi gått många steg tillbaka i jämställdhetssträvan. Kanske jag inte har tillräckligt perspektiv för att vara sanningsenlig men jag kan bara skriva ur min egen känsla och uppfattning.

När Hem till byn sändes första gång fanns såklart lika mycket könsroller nu som då. Det märks många gånger men där det kanske tydligast tas upp är äktenskapet mellan Per och Karin. Per fixar inte att hon har mer utbildning och mer pengar än honom, det tär ständigt på honom. Han måste på ett eller annat sätt få utlopp för den här känslan av undelägsenhet och omanlighet som han egentligen bara själv bär på. Karin uppfattar aldrig honom som mindre värd för det. Men Per går nästan under av det när han dessutom blir arbetslös.

Jag tycker den skildringen är så bra eftersom den är ett solklart bevis på att könsroller även äter sig in i relationen mellan man och kvinna. Det är kvinnor som lider när de inte lyckas leva upp till kvinnorollen, oftast inte mannen och tvärtom. Det är ett maktspel och maktbalans i könsrollernas interaktion som påverkar precis alla människor.

Den här kampen har förvärrats och unga människor är itutade att allt är som det ska, det är fruktansvärt egentligen. Modeskapare och andra kommersiella vargar gör stora pengar på att locka in ungdomar i mans- och kvinnorrollskostymer. Hela samhället i sig vinner på fasta roller. Det tar kål på rädslor och osäkerhet och för oss in i något som är tryggt - men ett hemskt fängelse.

För i grund och botten är vi människor och vi brottas med rädslor. Får inte män vara rädda i nära relationer så slutar de ta ansvar för vad rädslorna driver dem till, får inte kvinnor vara starka så slutar det med manipulation och förtäckta beteenden. Så är det. Vi kan inte för vårt liv komma ifrån det. Och nu tycker jag det inte är som ungdomarna säger, lugnt, det är värre än någonsin för allt sådant som vi diskuterade förr har lagts i en källare och är tabustämplat.

Vi får inte ens diskutera det för då är vi konstiga. Jag envisas med att föra den här debatten åtminstone här och i min egen vrå av världen. För vi behöver öppna fönstret igen så vi slutar låtsas och leka jämställda. Låt oss gå till kärnan istället och öppna det tabubelagda. Det kommer inte bita oss, däremot allt som göms kommer förr eller senare upp som en varböld, mycket svårare att hantera än om tagit hand om den från början.

Per och Karin diskuterade sin jämställdhetsproblem i äktenskapet för tjugo år sedan och ännu har inte mycket hänt, snarare har det gått bakåt. Men det kanske måste backa en tid, för att gå framåt igen. Det har också hänt förr. Så låt oss hoppas på en återuppöppnade av könskampsdebatten.