Det blinda seendet

Att se är inte alltid självklart. Såklart kan man vara fysiskt blind men också själsligt blind. Under en kort tid kände jag en blind kille. Han såg med fingrarna. Jag fascinerades av hur han lärt sig känna allt som vi andra ser och hur smidigt han snabbt kunde hälla upp både kaffe och möjlk i en kopp utan att spilla en droppe.

Under tiden vi lärde känna varandra kommenterade jag detta. Men Jonny blev trött och arg och irriterad på mig. Han ville inte höra hur bra han var på att hälla mjölk i kaffet. Han menade att han inte skulle kommentera något jag gjorde så varför skulle jag kommentera hans blindhet. Men det gjorde han, kommenterade mig alltså och försvarade det med att jag skulle tåla det, för jag hade inget handikapp.

Han var blind men det hade också gjort honom blind för andra. Med andra ord var han helt upptagen i sin egen smärta och sin egen roll som handikappad så han tyckte att allting annat var att ha det bra.

Det här har ingenting med Hem till byn att göra. Jo, faktiskt. Han och min syster påminner väldigt mycket om Lars-Erik. Min syster har, som Lars-Erik, aldrig mått bra. Lars-Erik vände det för, det gjorde det aldrig för min syster. Hon är fortfarande helt uppslukad av sig själv och tycker att alla som inte har det som hon, de har det bra och har inte rätt att gnälla.

Självömkan kan bli en sjukdom insåg jag när jag och Jonny grälade. Självömkan äter sig in och blir en lipsill inom oss som kan göra oss bittra och mycket tragiska. Jag hänger mig åt självömkan ibland. Idag är jag självömkande. Idag har jag det svårast av alla människor för jag är så jäkla trött på vintern. Så jag har rätt att säga till dig som läser att om du kritiserar mig så slår du på någon som redan ligger, däremot du läsare har inget att klaga på.

Visst låter det helt uppåt väggarna när jag säger så. Men ifall du reagerade på att jag kommenterade en blind i början av texten så är ju det i så fall inte konstigare. Jo, det kan vara värre att vara blind än att hata snö och vinter. Det är rätt men ändå inte för jag skulle kunna bli så deprimerad av vintern att jag får självmordstankar. Var går gränsen för när det är tillåtet att klaga?

Det jag vill ha fram är vi är så rädda för människor med handikapp, psykiska sjukdomar (som min syster och Lars-Erik). Vi behandlar dem med silkesvantar men undviker dem samtidigt. Vi är osäkra, rädda för männsikor som har andra problem än vi själva. Jag tycker det är så skönt när prästen säger till Lars-Erik att sluta vara så jävla frökenaktig. Lars-Eriks reaktion är obetalbar, så skulle min syster reagerat, exakt så.

Vi lär också människor att göda självömkans varg så att den kan sluka i sig ännu mer, så när någon kommer och avslöjar allt, blir allt plötsligt svårt och besvärligt. Jag hade kärlek till Jonny men den var han inte så intresserad av, han gillade för att inte säga älskade när jag ömkade. Inte öppen ömkan såklart, skulle det inte vara, det skulle vara trippa-på-tå-ömkan, följa hans humör, inte låtsas om och akta mig för att behandla honom som blind. "Men de flesta ser" "Du är inte som alla andra" "Du är bra ändå, men faktiskt blind" Nej, det gick inte, han ville inte vara kompis med någon som sa som det var men gav förståelse, respekt och kärlek i gengäld. Riktig kärlek kan vara för brutalt för vissa.

Och den här "Lars-Erik"-reaktionen är en förtätat reaktion som är mänsklig såklart i grund och botten, vi sugs in i vår subjektiva värld och hellre hänger oss åt illusoner än tampas med den tråkiga och bistra verkligheten. Äkta förståelse är dessutom så sällsynt så vi blir misstänksamma när folk ger oss det och ibland är ärlighet för stort steg, för skrämmande och för jobbigt. Om vi inte förändras då såklart, som Lars-Erik, och då blir det ju roligare, högre till tak och inte så förstoppat eftersom blicken höjts och man ser andra vyer än sina egna - oavsett om man är seende eller blind.