Mitt eget "hem till byn" med kyrka och styrka

Kyrkor är ett stort intresse hos mig. Atmosfären - det stämningsfulla och det vackra tilltalar mig men det hjälper också till att jag följde med mormor till kyrkan som barn. Jag satt andäktigt och väluppfostrat för det mesta. Jag kan inte säga att jag uppskattade allt men jag njöt av atmosfären och fann en trygghet som jag kanske inte alltid hade. Småländska Fågelfors kyrka utanför Oskarshamn var min tillflyktsort och sedan dess har jag alltid besökt kyrkor, olika kyrkor. Jag går aldrig i kyrkan på söndagar och så och uppfattar mig inte som religiös även om jag är övertygad om en högre intelligens. Jag har svårt för kyrkans dogmer och idéer.

Hur som helst så är kyrkan en vacker skapelse. Många slott och borgar är också fina men blir ofta väldigt fula när de förfaller. Kyrkor gör aldrig det, blir fula alltså. Ödenäs kyrka är en av mina favoriter efter Uppsala domkyrka och kyrkan på Visingsö. De är vackra var och en på sitt vis. Ödenäs kyrka är liten och go som den på Visingsö och Uppsala domkyrka är stor och smäcker. Jag kan sätta mig ner i vilken kyrka som helst och bara andas in den där friden och nuet. Man oroar sig inte för något i en kyrka, man existerar bara i ett enda nu. Och i nuet står tiden helt stilla.

Mormor och många andra jag tagit till mitt hjärta har alltid funnits kopplade till kyrkan men jag har också förlorat många, helst kopplade i Fågelfors kyrka. Min allra första kärlek drunknade, mormor gick bort (som var en stor trygghet) och jag förlorade hela min familj på mammas sida på olika sätt och de på pappas sida fick jag aldrig lära känna, så jag har bara mina egna band kvar till kyrkan. Det är ofta så att man kan få aversion mot byggnader eller annat som är kopplat till sorg men för mig blev det tvärtom. Jag fick en slags styrka av det, en visshet om att det aldrig är slut egentligen. Det är inget annat än en visshet som ingen vetenskapsman eller kvinna kan rå på. Den vissheten är alltid starkare i kyrkans hägn än på någon annan plats.

Alla har en "Hem till byn" som påverkat dem på olika sätt, även om vi är uppväxta i en stad så har vi en plats som mycket har cirklat runt, som på ett eller annat vis varit central, som är läkande och behövs för bearbetning. Något som ändå, trots alla fasor, gett styrka. "Hem till byn" på film är ett sätt för mig att bearbeta en tid som inte alltid var kärleksfull, jag får på något sätt återuppleva samma tid utan allt smärtsamt och får chansen att bara njuta och analysera. Det är läkande men ibland behöver jag mitt riktiga "Hem till byn" min plats på jorden och då har jag det också bakom knuten. Livet tar ifrån en mångt och mycket men ger alltid igen, det kan man vara säker på. Och man kan alltid också vara säker på att det är på de mest oväntade sätt vi får tillbaka.