Mannen och kvinnan och vänskapen

Finns det någon serie, program eller film där man hittar vänskap mellan man och kvinna skildrad helt utan sexuella övertoner? Jag kommer bara på en när jag sitter här: vänskapen mellan Åke, sjukpensionär, och Lisa Persson i avsnitten från 1976.

Det existerar en myt om att män och kvinnor inte kan vara vänner, bara vänner. Stundom slår media och film hål på myter och ibland vårdar de dem. I fallet att man och kvinna inte kan vara vänner, ha en förtrolig vänskap är en sådan.

Men på sitt odramatiska sätt, som jag beundrar för att jag själv ofta är dramatisk, visar Bratt i några korta sekvenser att det är fullt möjligt och hela tiden förekommande. Det är tack och lov helt normalt med lesbisk och homosexuell kärlek och sex, vi har dock glömt bort vänskapen. När vi sekulariserades så sexualiserades vi också. Allt handlar om sex, och bara sex. Talar vi om relationer i skolan så talar vi om sex, inte hur man löser relationsproblem eller dylikt utan vi talar kondomer. Reklam- film- och musikvärlden överöser oss ständigt med sex. Sex, sex och åter sex. Som om sex vore ett problem. Det är inget problem, problemen kommer när vi ska leva tillsammans. Och inte minst är vänskap viktigt då. Det är också viktigt att lära sig gränser mellan vänskapsrelation och kärleksrelation. Bli trygg i sin uppfattning, förstå sina gränser men hur ska vi kunna lära oss det idag?

Mer har jag att säga i denna blogg men jag ber att få återkomma.

Livet i myrstacken

En liten by är som en myrstack, utifrån och på avstånd ser det inte som det är något liv eller något intressant. Men studerar man den lite närmre så upptäcker man att det egentligen är ett händelserikt universum och att varje liv är som en hel spännande roman.

Willy Strid och Mattias Dahl sitter och super tillsamans när Willys Lena har gått ifrån honom. De tycker synd om sig själva och tillslut börjar de slåss så brännvinet åker ut, det är det sista Mattias har och det grämer honom. Det är liksom slutklämmen på den scenen. Helt genialt. Innan skymfar de varandra om hur otacksamma de är mot vad de har, och talar om för varandra vad som är viktigt i livet. Men viktigast är dock brännvinet. I den mest triviala situation finner vi det mest intressanta hos människor, hur vi avslöjar oss själva om vad som vi värderar mest när allt kommer omkring.

Willy försöker supa ihjäl sig för att han inte vågar att skjuta sig när Lena gått ifrån honom. Han gör allt han kan för att sjunka djupt ner i självömkan. Han skyller till och med på sommargästerna att han var otrogen och blev påkommen. Det är på något sätt symbolen för egot. Vi männsikor tar sällan vägen att ta ansvar för våra värsta handlingar, när vi ändå står inför faktumet att det gett konsekvenser för oss själva är självömkan ett givet kort.

Vi måste ha ett stort självbevakande öga över vårt ego så vi kan sträva mot att höja oss över självömkan. Willy och Mattias får vara en symbol för oss alla när livet går för hårt fram. Vi kryper liksom tillbaka i vårt ego och vårdar vår smärta istället för att släppa den.

Lycka och olycka

Vad är det i själ och hjärta som gör oss olyckliga respektive lyckliga? De flesta av oss drömmer väl om framgång, vi vill i alla fall bli lyckade individer. Men vad är egentligen misslyckanden? Gör misslyckanden oss verkligen olyckliga?

Det beror på hur man ser på dem. Uppfattar man misslyckanden som misslyckanden så förvandlas livet till en hotfull plats där man måste kontrollera människor, och i värsta fall bryta ner dem för att själv överleva. Misslyckanden existerar egentligen inte, det handlar om lärdomar och om att bruka själsstyrka. Det tar nog ett tag för alla att komma till den insikten. Det behövs några misslyckanden för att inse att livet inte är en hotfull plats.

För en del blir hoten alltför många och rädslorna för livet förlamande. Familjen Dahl har låtit rädslorna ta överhanden och bundit in sig själva i en skyddande symbios och kokong. Sonen Lars-Erik är lätt psykiskt sjuk och vi misstänker att det beror på symbiosen. Pappan Mattias Dahl är alkoholiserad, mamman Elisabet är trött och ointresserad. Ragnar Dahl, farfarn, har ett mycket komplicerat till sin son Mattias. Ragnar är oförstående och kritisk. Han föraktar sin son i själ och hjärta och Mattias är fortfarande ett barn inuti och har svårt att värja sig emot detta förakt och är fylld av hat, bitterhet och självförakt. Den enda i familjen Dahl som inte är invovlerad i denna psykiska gemensamma nedbrytningsprocess av ömsesidig hjälplöshet, rädslor och hat är dottern Karin.

Hela familjen ser sig själva som ett stort misslyckande. Ytligt sett är Ragnar den som har gott rykte, alltid hjälpsam och arbetsför. Det är sonen som är boven eftersom han, allmänt känt, är lat, självömkande och feg. Men vid närmare studier så är det Ragnar som föraktar både sitt barn och barnbarn. Han kommer med ständiga tjuvnyp och föreläsningar om hur dåliga de är.

Ingen i familjen utom Karin vill se hur olycklig Lars-Erik är. De är så rädda för att stå anskite mot ansikte med sina egna misslyckanden. Det blir en spiral av ömsesidigt beroende. Lars-Erik behöver ju föräldrarna för att lägga sitt hat och självförakt någonstans också. Så ingen kan vara utan den andre.

På något sätt är det väl nästan uteslutande så ett olyckligt liv skapas. Det vill säga hur man ser på sig själv och sitt liv, och hur man låter rädslorna styra. Det finns en familjen Dahl inom oss alla. Perioder eller i vissa situationer viker vi alla för rädslorna; tycker synd om oss själva, skyller på andra eller flyr problemen. Mer eller mindre reagerar vi som Mattias när något händer oss. Alla tar inet till spriten när vi inte vet var vi ska göra av frustration och oro. Vi kanske flyr in i arbete, röker eller äter. Det är ju aldrig något sätt som löser problemen utan snarare just en flykt undan dem. Ska vi undvika "Dahl-syndromet" i vårt liv måste vi söka inåt tror jag, stå ut med oron genom att möta den och lita till att livet alltid kommer att leda oss rätt.

Återfödelse - vad livet vill

Att helt förändra sitt liv och börja om på nytt kan ju vara en omställning som tar tid. Små förändringar tänker vi sällan på men de stora missar vi aldrig. De är som återfödslar och kan vara gruvligt smärtsamma.

Vi har våra inre drömmar och fantasier, uppfattningar och tankekoncept om hur livet ska vara. När allting börjar rasa ihop och ingenting längre stämmer med det vi vill/tror/hoppas ska hända så är vi förmodligen inne i en sådan fas. Livet vill liksom tala om för oss att det vi hoppas på inte är det som är det ultimata för oss och för det mesta så vill vi inte eller kan vi inte förstå det. Vi stretar emot in i det längsta tills vi liksom måste ge upp för själva livet. Och det enda som vi förlorar då är vårt övermod. Vår ofta felaktiga inställning att vi har kontroll över livet, som om vi skulle ha kontroll över översvämningar och jordbävningar.

Nej, när livet tar kontroll över oss så är det bästa att flyta med i strömmen hur rädda vi än är för det så är det vägen till vår lycka.

Lisa Persson kan inte släppa taget om byn. Hon ser ständigt framför sig lyckan i byn som hon inser att hon aldrig kommer att få tillbaka. Det nya livet är tämligen tomt, varken barn eller man kan liksom ersätta den livs- och familjelycka hon kände. Hemlängtan kan ju förtära vem som helst och göra det omöjligt att acklimatisera sig i det nya. Att inte släppa taget leder också till att hon har svårt att uppskatta det hon faktiskt har och Evert och hon börjar skylla på varandra. Och som m det inte vore nog så förlorar hon så småningom sin Evert också. Alla hennes rötter rycks upp och hon har ingenting att hålla sig vid tillslut. Det tar henne många år att se det positiva i det som hänt henne men hon gör det tillslut. Alldeles lugnt och still, kvinnligt osynlig, tar hon sig igenom det ena efter det andra och lyckas vända sina förluster till vinster och återfödelsen tar många år men hon ger inte upp. Så beundrasvärt är det.

Bernt och vardagskampen

Hur ska man egentligen betrakta det förflutna? Den här bloggen kan tyckas vara till för nostalgi men det ska helt dementeras. Den är till för mycket men inte för det, bland annat för att tänka om tid. Hur minns vi till exempel vårt förflutna? Vi har alla en historia att berätta, varje människas liv är en bok eller en tv-serie. Hur skulle du återberätta din historia i korthet, vad skulle vara med av det du minns?Hur hamnade du där du är just nu? Vilka krafter har styrt det? Och vilka krafter fortsätter att styra ditt liv?

Hem till byn blev en skildring av människors liv så relatiskt man kan komma. Jag tror att det beror på att Bratt lät personerna leva sitt eget liv. De stängdes inte in i ett måste att bli hjältar, inte ens vardagshjältar. De levde ett liv och gör fortfarande, vi får bara inte veta hur det gick.

När man blickar tillbaka över sitt liv brukar man ju både må bra och dåligt. En del saker vill man inte alls tänka på och en del värnar man om. En del saker förstår man på ett nytt sätt och man kan också ångra. Men ändå känns allt precis som att det inte kunde varit på något annat sätt. Och i vilket fall går det inte att ändra. I nuet kan man inte göra annat än acceptera och det känns väldigt bra. Att inte känna acceptans av det förflutna skulle vara som att ösa sand i öknen, en omöjlig uppgift. Att ägna sig åt nostalgi skulle vara detsamma.

Evert Persson ägnar sig åt grämelse över att han sålt mark till myndigheterna utan att få ut något av det. Det är en stark grämelse när man låtit sig luras. Men det fina i serien är att det framkommer så småningom att det fanns en mening med det också. Allting som händer oss verkar hända för att det måste hända. Vi står inte där vid livets slut annars klokare och lyckigare. (Om vi då inte ägnar oss åt att ösa sand såklart.)

Bernt Andersson han ägnar också mycket tid till att ångra, inte minst hans far påminner honom ständigt om misslyckandena. Finns det något värre än att ständigt bli påmind om det? Bernt kan aldrig sluta tänka om sig själv som den som alltid förlorar vad han än tar för sig. Men han är beundransvärd som fortsätter hoppas och slita och släpa. Sådana människor känner jag stor respekt för. Samtidigt vill man bokstavligen ta honom åt sidan och fråga var han tror gör att han misslyckas? För att han tror det om sig själv. Han tänker sig som så och då blir det så. Vi kan faktiskt alla vända på steken och acceptera, söka efter meningen och sluta göra livet till en vardagskamp. Men i mångas liv blir bekymren så många att man helt glömmer bort att det inte behöver vara så. Själv har jag slösat bort tid precis som Bernt men lovat mig själv att inte göra det mer.

willy Strid och dagens narcissim

Willy Strid är seriens höjdpunkt. Alla tycker att han är fräck och elak, en stridis och ingen litar på honom i alla fall inte i affärer. Men det är till honom man vänder sig när man vill ha problem lösta. Det är alltid han som sitter inne med resurserna och det är han som vågar.

Den här personligheten har på något sätt Gunvald Larsson i Beck antagit. Han är dock mer slagfärdig än Willy. Vi beundrar dem för att vi vet att de har ett gott hjärta innerst inne och att de inte tål skitstövlar.

Men Lena , Willys fru, då? Hon är ju precis som Willy men inte lika uppmärksammad och inte samma höjdpunkt. För mig är hon visserligen det men för flertalet blir det inte samma stuns i henne för att hon är kvinna helt enkelt. Man får inte bete sig brutalt när man är kvinna. Då blir det mer att "hon har humör" eller ännu värre att man tycker att hon inte är en riktig kvinna.

Kvinnor som är såhär är i grunden älskade och väldigt attraktiva men fortfarande är de farliga, dock inte för Willy och Gunvald. De är män som vet var de har sig själva och därför blir de inte lika rädda.

Jag saknar denna livsglädje i att bejaka alla känslor. I mitt tycke har livet sedan Willy Strids första dagar blivit alltmer utslätat. Vi får svårare och svårare att hantera att människor har känslor. Att vi människor är behäftade med känslor och vill uttrycka dem ärligt och rättframt har nästan blivit sjukförklarat idag. Vi har problem ifall vi visar vad vi känner.

Kanske har det med vårt narcissitiska samhälle att göra? Jag vet inte men jag upplever att det blir allt svårare att ha ärlig kommunikation med människor. Vi skauppnå så mycket, vi har enorma krav och jobbar på att hålla fasaden för att inte visa att vi ska vara framgångsrika. Och vi ska inte vara lite framgångsrika. Vi ska lyckas med allt rejält! Ha värsta äktenskapet, ha väldigt mycket pengar och en framgångsrik karriär. Vem orkar det? Vem orkar leva upp till allt?

Willy lyckas hela tiden men inte för att han var tvungen att visa upp något, inte för att samhället krävde det av honom utan för att han bara gjorde det han var duktig på. Vem tänker så nu? De flesta vill göra det de i hjärtat vill men satsar på annat för att bli lyckade. Och få blir därför lyckade. De flesta blir mediokra och mår dåligt, tysta och svåra att kommunicera med.

Nej, jag saknar Willys brutalärliga framfart.

Avsnitt 1 - intentionerna bakom handlingarna

Lantbruksnämnden har kommit till byn i syfte att rationalisera landsbygden. Nämnden är starkt uppfylld av att uppnå sina mål och har skaffat sig argument. De vet ju att det kommer bli motstånd när de går från beslutsbordet ut i realiteten. De möter envisa bönder. Den självständige och kloke bonden som alltid brukat Sveriges marker. Vilhelm Mobergs Rid i natt tänker man på när svedjebonden fick smaka adelns pengarhunger och sin törst efter skattepengar och makt. Historiens eko av det tidlösa; den lilla människans rätt som stjäls av de som är uppfyllda av egna behov av kontroll.

Eller är det ovanstående bara bittert gnäll från samhällets förlorare? Kritik i dag bemöts från alla håll med att man själv borde vara chef eller sitta i en myndighet så får man se hur lätt det är. Dessutom tar man till skammen mer än någonsin förr. Man är en looser idag ifall man kommer med humanargument, solidariserar sig eller kräver sin rätt.

Trettio år senare är inte Hem till byn samhällskritiskt utan bara bittert gnällprogram med andra ord. Det är tragiskt. Men vad är då gnäll egentligen och vad är rättmätig kritik?

Alltså att inneha en maktposition är bland det viktigaste man kan ta sig för. Maktmissbruk är en stark frestelse och ingen undgår att frestas. Hur mycket vi faller för den och hur mycket vi försöker kompensera med att släta över handlingar beror på hur mycket vi känner oss själva. Allt kokar ner till vilken relation vi har med oss själva.

När man har en mission och vill genomföra något och dessutom har makt att göra det så blir trots allt kärnproblemet: vad är de verkliga intentionerna bakom att göra det. Vill jag detta för min egen skull? För att stärka min egen självkänsla, för att bli lyckad eller för att jag bara vill ha makt i största allmänhet? För att exempelvis känna större kontroll över mitt personliga liv?

Mycket, mycket få människor som innehar en maktposition analyserar sig själva så djupt att de kan avgöra vad som är äkta vilja att förändra till allas bästa och vad som är egoistiska behov av att själva framstå som lyckade männsikor.

Var tog romantiken vägen?

Hem till byn är en skildring av oss vanliga människor. Den blev populär för att den har en så stark igenkänningsfaktor. Men den har också en flera delar arbetarrörelseromantik och retorik inbakat. Jag känner igen varje tanke och varje synvinkel. Den romantiken och retoriken fick jag med bröstmjölken.

Jag kan inte säga att jag är helhjärtat med eftersom det är så förenklat men jag saknar ändå den beslutsamhet och insiktsfullhet i att den lilla människan alltid måste erövra sin rätt. Det känns som hundra år sedan vi hade politik som utgick från en ideologi av det här slaget. Nu har vi helt tappat oss i sakfrågor och ingenting gäller längre för kollektivet utan för individen. Det får mig att spy faktiskt. Även om socialdemokrati och solidaritet kanske mest är en dröm så är det värre med den individbaserade egoismen.

Hem till byn visar att det inte var så länge sedan vi hade solidaritet åtminstone som en vacker tanke och Bengt Bratt kan vi tacka för att han bevarade den tanken. Det ger oss bevis att drömmen funnits och möjlighet att kanske gräva upp den igen i framtiden?

Välkommen!

Här vårdas kulturminnet Hem till byn!

Första avsnittet sändes 1971, då jag var tre år gammal. Jag minns inte den första säsongen men efter andra har jag följt serien genom åren. 36 år av händelserik period i vår historia är skildrad tidsenligt och med stor närvaro. Aldrig någonsin i svensk historia har en sådan skildring ägt rum. Det är vad en vän till mig kallade för en historisk tegelsten. Jag skulle vilja säga att den är en grundmur.

http://www.youtube.com/watch?v=eUpceSgVf60