En liten by är som en myrstack, utifrån och på avstånd ser det inte som det är något liv eller något intressant. Men studerar man den lite närmre så upptäcker man att det egentligen är ett händelserikt universum och att varje liv är som en hel spännande roman.Willy Strid och Mattias Dahl sitter och super tillsamans när Willys Lena har gått ifrån honom. De tycker synd om sig själva och tillslut börjar de slåss så brännvinet åker ut, det är det sista Mattias har och det grämer honom. Det är liksom slutklämmen på den scenen. Helt genialt. Innan skymfar de varandra om hur otacksamma de är mot vad de har, och talar om för varandra vad som är viktigt i livet. Men viktigast är dock brännvinet. I den mest triviala situation finner vi det mest intressanta hos människor, hur vi avslöjar oss själva om vad som vi värderar mest när allt kommer omkring.
Willy försöker supa ihjäl sig för att han inte vågar att skjuta sig när Lena gått ifrån honom. Han gör allt han kan för att sjunka djupt ner i självömkan. Han skyller till och med på sommargästerna att han var otrogen och blev påkommen. Det är på något sätt symbolen för egot. Vi männsikor tar sällan vägen att ta ansvar för våra värsta handlingar, när vi ändå står inför faktumet att det gett konsekvenser för oss själva är självömkan ett givet kort.
Vi måste ha ett stort självbevakande öga över vårt ego så vi kan sträva mot att höja oss över självömkan. Willy och Mattias får vara en symbol för oss alla när livet går för hårt fram. Vi kryper liksom tillbaka i vårt ego och vårdar vår smärta istället för att släppa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar