Återfödelse - vad livet vill

Att helt förändra sitt liv och börja om på nytt kan ju vara en omställning som tar tid. Små förändringar tänker vi sällan på men de stora missar vi aldrig. De är som återfödslar och kan vara gruvligt smärtsamma.

Vi har våra inre drömmar och fantasier, uppfattningar och tankekoncept om hur livet ska vara. När allting börjar rasa ihop och ingenting längre stämmer med det vi vill/tror/hoppas ska hända så är vi förmodligen inne i en sådan fas. Livet vill liksom tala om för oss att det vi hoppas på inte är det som är det ultimata för oss och för det mesta så vill vi inte eller kan vi inte förstå det. Vi stretar emot in i det längsta tills vi liksom måste ge upp för själva livet. Och det enda som vi förlorar då är vårt övermod. Vår ofta felaktiga inställning att vi har kontroll över livet, som om vi skulle ha kontroll över översvämningar och jordbävningar.

Nej, när livet tar kontroll över oss så är det bästa att flyta med i strömmen hur rädda vi än är för det så är det vägen till vår lycka.

Lisa Persson kan inte släppa taget om byn. Hon ser ständigt framför sig lyckan i byn som hon inser att hon aldrig kommer att få tillbaka. Det nya livet är tämligen tomt, varken barn eller man kan liksom ersätta den livs- och familjelycka hon kände. Hemlängtan kan ju förtära vem som helst och göra det omöjligt att acklimatisera sig i det nya. Att inte släppa taget leder också till att hon har svårt att uppskatta det hon faktiskt har och Evert och hon börjar skylla på varandra. Och som m det inte vore nog så förlorar hon så småningom sin Evert också. Alla hennes rötter rycks upp och hon har ingenting att hålla sig vid tillslut. Det tar henne många år att se det positiva i det som hänt henne men hon gör det tillslut. Alldeles lugnt och still, kvinnligt osynlig, tar hon sig igenom det ena efter det andra och lyckas vända sina förluster till vinster och återfödelsen tar många år men hon ger inte upp. Så beundrasvärt är det.