Vad är det i själ och hjärta som gör oss olyckliga respektive lyckliga? De flesta av oss drömmer väl om framgång, vi vill i alla fall bli lyckade individer. Men vad är egentligen misslyckanden? Gör misslyckanden oss verkligen olyckliga?
Det beror på hur man ser på dem. Uppfattar man misslyckanden som misslyckanden så förvandlas livet till en hotfull plats där man måste kontrollera människor, och i värsta fall bryta ner dem för att själv överleva. Misslyckanden existerar egentligen inte, det handlar om lärdomar och om att bruka själsstyrka. Det tar nog ett tag för alla att komma till den insikten. Det behövs några misslyckanden för att inse att livet inte är en hotfull plats.
För en del blir hoten alltför många och rädslorna för livet förlamande. Familjen Dahl har låtit rädslorna ta överhanden och bundit in sig själva i en skyddande symbios och kokong. Sonen Lars-Erik är lätt psykiskt sjuk och vi misstänker att det beror på symbiosen. Pappan Mattias Dahl är alkoholiserad, mamman Elisabet är trött och ointresserad. Ragnar Dahl, farfarn, har ett mycket komplicerat till sin son Mattias. Ragnar är oförstående och kritisk. Han föraktar sin son i själ och hjärta och Mattias är fortfarande ett barn inuti och har svårt att värja sig emot detta förakt och är fylld av hat, bitterhet och självförakt. Den enda i familjen Dahl som inte är invovlerad i denna psykiska gemensamma nedbrytningsprocess av ömsesidig hjälplöshet, rädslor och hat är dottern Karin.
Hela familjen ser sig själva som ett stort misslyckande. Ytligt sett är Ragnar den som har gott rykte, alltid hjälpsam och arbetsför. Det är sonen som är boven eftersom han, allmänt känt, är lat, självömkande och feg. Men vid närmare studier så är det Ragnar som föraktar både sitt barn och barnbarn. Han kommer med ständiga tjuvnyp och föreläsningar om hur dåliga de är.
Ingen i familjen utom Karin vill se hur olycklig Lars-Erik är. De är så rädda för att stå anskite mot ansikte med sina egna misslyckanden. Det blir en spiral av ömsesidigt beroende. Lars-Erik behöver ju föräldrarna för att lägga sitt hat och självförakt någonstans också. Så ingen kan vara utan den andre.
På något sätt är det väl nästan uteslutande så ett olyckligt liv skapas. Det vill säga hur man ser på sig själv och sitt liv, och hur man låter rädslorna styra. Det finns en familjen Dahl inom oss alla. Perioder eller i vissa situationer viker vi alla för rädslorna; tycker synd om oss själva, skyller på andra eller flyr problemen. Mer eller mindre reagerar vi som Mattias när något händer oss. Alla tar inet till spriten när vi inte vet var vi ska göra av frustration och oro. Vi kanske flyr in i arbete, röker eller äter. Det är ju aldrig något sätt som löser problemen utan snarare just en flykt undan dem. Ska vi undvika "Dahl-syndromet" i vårt liv måste vi söka inåt tror jag, stå ut med oron genom att möta den och lita till att livet alltid kommer att leda oss rätt.
Det beror på hur man ser på dem. Uppfattar man misslyckanden som misslyckanden så förvandlas livet till en hotfull plats där man måste kontrollera människor, och i värsta fall bryta ner dem för att själv överleva. Misslyckanden existerar egentligen inte, det handlar om lärdomar och om att bruka själsstyrka. Det tar nog ett tag för alla att komma till den insikten. Det behövs några misslyckanden för att inse att livet inte är en hotfull plats.
För en del blir hoten alltför många och rädslorna för livet förlamande. Familjen Dahl har låtit rädslorna ta överhanden och bundit in sig själva i en skyddande symbios och kokong. Sonen Lars-Erik är lätt psykiskt sjuk och vi misstänker att det beror på symbiosen. Pappan Mattias Dahl är alkoholiserad, mamman Elisabet är trött och ointresserad. Ragnar Dahl, farfarn, har ett mycket komplicerat till sin son Mattias. Ragnar är oförstående och kritisk. Han föraktar sin son i själ och hjärta och Mattias är fortfarande ett barn inuti och har svårt att värja sig emot detta förakt och är fylld av hat, bitterhet och självförakt. Den enda i familjen Dahl som inte är invovlerad i denna psykiska gemensamma nedbrytningsprocess av ömsesidig hjälplöshet, rädslor och hat är dottern Karin.
Hela familjen ser sig själva som ett stort misslyckande. Ytligt sett är Ragnar den som har gott rykte, alltid hjälpsam och arbetsför. Det är sonen som är boven eftersom han, allmänt känt, är lat, självömkande och feg. Men vid närmare studier så är det Ragnar som föraktar både sitt barn och barnbarn. Han kommer med ständiga tjuvnyp och föreläsningar om hur dåliga de är.
Ingen i familjen utom Karin vill se hur olycklig Lars-Erik är. De är så rädda för att stå anskite mot ansikte med sina egna misslyckanden. Det blir en spiral av ömsesidigt beroende. Lars-Erik behöver ju föräldrarna för att lägga sitt hat och självförakt någonstans också. Så ingen kan vara utan den andre.
På något sätt är det väl nästan uteslutande så ett olyckligt liv skapas. Det vill säga hur man ser på sig själv och sitt liv, och hur man låter rädslorna styra. Det finns en familjen Dahl inom oss alla. Perioder eller i vissa situationer viker vi alla för rädslorna; tycker synd om oss själva, skyller på andra eller flyr problemen. Mer eller mindre reagerar vi som Mattias när något händer oss. Alla tar inet till spriten när vi inte vet var vi ska göra av frustration och oro. Vi kanske flyr in i arbete, röker eller äter. Det är ju aldrig något sätt som löser problemen utan snarare just en flykt undan dem. Ska vi undvika "Dahl-syndromet" i vårt liv måste vi söka inåt tror jag, stå ut med oron genom att möta den och lita till att livet alltid kommer att leda oss rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar