Lantbruksnämnden har kommit till byn i syfte att rationalisera landsbygden. Nämnden är starkt uppfylld av att uppnå sina mål och har skaffat sig argument. De vet ju att det kommer bli motstånd när de går från beslutsbordet ut i realiteten. De möter envisa bönder. Den självständige och kloke bonden som alltid brukat Sveriges marker. Vilhelm Mobergs Rid i natt tänker man på när svedjebonden fick smaka adelns pengarhunger och sin törst efter skattepengar och makt. Historiens eko av det tidlösa; den lilla människans rätt som stjäls av de som är uppfyllda av egna behov av kontroll.
Eller är det ovanstående bara bittert gnäll från samhällets förlorare? Kritik i dag bemöts från alla håll med att man själv borde vara chef eller sitta i en myndighet så får man se hur lätt det är. Dessutom tar man till skammen mer än någonsin förr. Man är en looser idag ifall man kommer med humanargument, solidariserar sig eller kräver sin rätt.
Trettio år senare är inte Hem till byn samhällskritiskt utan bara bittert gnällprogram med andra ord. Det är tragiskt. Men vad är då gnäll egentligen och vad är rättmätig kritik?
Alltså att inneha en maktposition är bland det viktigaste man kan ta sig för. Maktmissbruk är en stark frestelse och ingen undgår att frestas. Hur mycket vi faller för den och hur mycket vi försöker kompensera med att släta över handlingar beror på hur mycket vi känner oss själva. Allt kokar ner till vilken relation vi har med oss själva.
När man har en mission och vill genomföra något och dessutom har makt att göra det så blir trots allt kärnproblemet: vad är de verkliga intentionerna bakom att göra det. Vill jag detta för min egen skull? För att stärka min egen självkänsla, för att bli lyckad eller för att jag bara vill ha makt i största allmänhet? För att exempelvis känna större kontroll över mitt personliga liv?
Mycket, mycket få människor som innehar en maktposition analyserar sig själva så djupt att de kan avgöra vad som är äkta vilja att förändra till allas bästa och vad som är egoistiska behov av att själva framstå som lyckade männsikor.
Eller är det ovanstående bara bittert gnäll från samhällets förlorare? Kritik i dag bemöts från alla håll med att man själv borde vara chef eller sitta i en myndighet så får man se hur lätt det är. Dessutom tar man till skammen mer än någonsin förr. Man är en looser idag ifall man kommer med humanargument, solidariserar sig eller kräver sin rätt.
Trettio år senare är inte Hem till byn samhällskritiskt utan bara bittert gnällprogram med andra ord. Det är tragiskt. Men vad är då gnäll egentligen och vad är rättmätig kritik?
Alltså att inneha en maktposition är bland det viktigaste man kan ta sig för. Maktmissbruk är en stark frestelse och ingen undgår att frestas. Hur mycket vi faller för den och hur mycket vi försöker kompensera med att släta över handlingar beror på hur mycket vi känner oss själva. Allt kokar ner till vilken relation vi har med oss själva.
När man har en mission och vill genomföra något och dessutom har makt att göra det så blir trots allt kärnproblemet: vad är de verkliga intentionerna bakom att göra det. Vill jag detta för min egen skull? För att stärka min egen självkänsla, för att bli lyckad eller för att jag bara vill ha makt i största allmänhet? För att exempelvis känna större kontroll över mitt personliga liv?
Mycket, mycket få människor som innehar en maktposition analyserar sig själva så djupt att de kan avgöra vad som är äkta vilja att förändra till allas bästa och vad som är egoistiska behov av att själva framstå som lyckade männsikor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar