Bernt och vardagskampen

Hur ska man egentligen betrakta det förflutna? Den här bloggen kan tyckas vara till för nostalgi men det ska helt dementeras. Den är till för mycket men inte för det, bland annat för att tänka om tid. Hur minns vi till exempel vårt förflutna? Vi har alla en historia att berätta, varje människas liv är en bok eller en tv-serie. Hur skulle du återberätta din historia i korthet, vad skulle vara med av det du minns?Hur hamnade du där du är just nu? Vilka krafter har styrt det? Och vilka krafter fortsätter att styra ditt liv?

Hem till byn blev en skildring av människors liv så relatiskt man kan komma. Jag tror att det beror på att Bratt lät personerna leva sitt eget liv. De stängdes inte in i ett måste att bli hjältar, inte ens vardagshjältar. De levde ett liv och gör fortfarande, vi får bara inte veta hur det gick.

När man blickar tillbaka över sitt liv brukar man ju både må bra och dåligt. En del saker vill man inte alls tänka på och en del värnar man om. En del saker förstår man på ett nytt sätt och man kan också ångra. Men ändå känns allt precis som att det inte kunde varit på något annat sätt. Och i vilket fall går det inte att ändra. I nuet kan man inte göra annat än acceptera och det känns väldigt bra. Att inte känna acceptans av det förflutna skulle vara som att ösa sand i öknen, en omöjlig uppgift. Att ägna sig åt nostalgi skulle vara detsamma.

Evert Persson ägnar sig åt grämelse över att han sålt mark till myndigheterna utan att få ut något av det. Det är en stark grämelse när man låtit sig luras. Men det fina i serien är att det framkommer så småningom att det fanns en mening med det också. Allting som händer oss verkar hända för att det måste hända. Vi står inte där vid livets slut annars klokare och lyckigare. (Om vi då inte ägnar oss åt att ösa sand såklart.)

Bernt Andersson han ägnar också mycket tid till att ångra, inte minst hans far påminner honom ständigt om misslyckandena. Finns det något värre än att ständigt bli påmind om det? Bernt kan aldrig sluta tänka om sig själv som den som alltid förlorar vad han än tar för sig. Men han är beundransvärd som fortsätter hoppas och slita och släpa. Sådana människor känner jag stor respekt för. Samtidigt vill man bokstavligen ta honom åt sidan och fråga var han tror gör att han misslyckas? För att han tror det om sig själv. Han tänker sig som så och då blir det så. Vi kan faktiskt alla vända på steken och acceptera, söka efter meningen och sluta göra livet till en vardagskamp. Men i mångas liv blir bekymren så många att man helt glömmer bort att det inte behöver vara så. Själv har jag slösat bort tid precis som Bernt men lovat mig själv att inte göra det mer.