Tillbaka till byn

Nu var det ett tag sen igen. Tiden går fort. Har ägnat hela våren åt ett manus så jag har inte hunnit med bloggandet. Nu är jag på G igen i alla fall. Jag har saknat HTB, det gör jag alltid när jag inte hinner med. Det är som en kompis.

Idag har jag inte ens en tanke på vad jag ska skriva om, kände bara att jag vill tillbaka till Hem till byn. Och det är väl så när vi längtar hem dit vi hör hemma. Då har vi aldrig en särskild anledning att gå dit.

Äventyret är så himla roligt tycker jag - att sticka ut och iväg och sen tillbaka igen men så är hem ändå alltid hem. Det behöver inte vara att man vill klättra i bergen eller göra andra läskiga saker. Det kan vara äventyret i tanken man lockas av - att bli mer levande helt enkelt. Sen är det ju intee alltid det är så kul ute i vida världen, eller ens bra att förändra, vi blir besvikna för vi väntat oss något annat än det som blev. Då vill vi hem igen.

Men det braiga är att vi ändå är förändrade helt. Det blir aldrig som förr. Återvända hem finns inte längre för äventyret har inte förändrat hemmet men oss har det gjort till någon annan som inte längre ser saker som förut. Då är det bra om hemmet alltid accepterar oss som vi är. Till HTB kan jag alltid komma tillbaka hur förändrad jag än är och jag kan sticka ut igen utan att det blir några "repressalier". Det är trygghet i sin bästa bemärkelse. Nu när våren är här återkommer jag en stund till HTB för att återtakrafterna. Sen är det dags för förändring åter igen.

Kram på er alla!

Skådespelartalang eller inte

En scen jag älskar i Hem till byn är när Per kommer hem från sjön med bananklasen på ryggen och ramlar omkull i köket. Jag gillar starkt när han sen äter. Ingen mig veterligen har spelat ung full, kille som sitter och äter och pratar så utomordentligt bra. Ibland undrar jag om Lars Green var full när scenen togs för det finns inget svårare än att vara full, möjligtvis att vara rolig. Att spela ångestfyllda scener med hat och ilska det kan vem som helst göra. Men att vara rolig, spela full eller saligt lycklig det är betydligt svårare.

Nu låter det som om jag varit inom teaterbranschen. Det har jag. Min karriär sträckte sig omkrig ett år när jag var sådär tretton år gammal. Jag spelade mamma hare i en uppsättning som gjordes några gånger. Jag pratade så tyst dock så ingen hörde vad mamma hare hade att säga. Mina teatertalanger är inte stora alls, jag kan aldrig spela kär eller glad, arg eller ledsen. Mitt ansikte speglar hela tiden mina äkta känslor. Det är ju ganska bra att leva så nära sig själv men det är tråkigt att ständigt vara avslöjande. Att vara avslöjande har å andra sidan lärt mig hur svårt vissa saker är att spela, helst för någon som inte kan spela. Det är ju också en typ av expertutlåtande.

Hela serien igenom visar sig sådana här uttryck av fenomenal skådespelartalanger, vilket jag anser är vansinningt underskattat i svensk teatervärld. I alla fall den vi i publiken får delta i.

Äkta reaktioner

Hem till byn har så många facetter att man kan välja och vraka om vad man ska skriva om. Det är snart vår och jag känner att det är så underbart att leva igen. Idag är det sådant marsväder som inte alltid ger oss föraning om våren men ändå finns det i luften.

Jag älskar vår- och sommarbilderna i Ödenäs. Allt vaknar till liv. Så minns man sina egna upplevelser av våren på landet. Det är vackert med naturbilder men oerhört svårt att ta. Det intryck man har är så svårt att fånga på en bild och föra vidare till andra. Det är roligt med bilder, kul att experimentera men för det mesta så låter jag bli att fotografera naturen just för den är svårfångad.

En bild av vår- eller höstbruket hittar vi i de andra omgången, tror jag det är, när Henning och Jenny får besök av storstadsbona. Mannen gnäller på att bönderna har det bra och inte är tacksamma och frugan beundrar naturen. Hon undrar hur Jenny kan koncentrera sig på att jobba med en sådan vacker natur som bakgrund. Jennys svar är väntat och hon säger det så underbart. Hon får ge alla mysiga gamla damer som saknar förmåga att imponeras av de imponerade ett ansikte.Jag önskar att jag vore sån och kunde bli sån som gammal; att jag svarar oberörd eller förvånad över storstadfruns dramatik "Ja, man vänjer sig."

Generationerna som kom efter har mycket lättare att störa sig på andras beteende, har lättare till förakt eller lättare att kväva äkta reaktion. Jag känner väldigt få , om alls några, som är så självklara, äkta och enkla utan att vara tråkiga som Jenny. Finns såna längre? Jag hade suckat inombords åt en sån storstadsfru, hur hade du gjort? Har en hel generation gått och blivit olovligt spelade eller onaturliga och med behov av att regera och imponera för att känna att vi finns?

Att släppa det förflutna och börja om

Att släppa det förflutna kan vara något väldigt knepigt. Lisa tvingas lämna ett liv som hon anser är paradiset och hon behåller den paradisiska bilden av byn som sin ouppnådda livsdröm. Hon vägrar släppa taget om det som varit och även om hon får ett ganska bra liv så förpestas det av att hon upplever sig bestulen på paradiset.

Vi människor har svårt att släppa taget även när det inte är ett paradis vi lever i. Det nya är ofta så skrämmande och ovisst att vi hellre är kvar i ett liv som inte ger oss något än väljer det nya ovissa. Vi är fast i tanken att det måste vara på ett visst sätt för att vi ska bli lyckliga och förändra den tanken kan ta mycket lång tid.

Tjugo år efter flytten får Lisa chansen att åka tillbaka till byn och plötsligt inser hon att det bara är i hennes fantasi bilden av den paradisiska byn vuxit. I verkligheten finns ett mer levande och pulserande liv i det Nu hon befinner sig, Angered är livet. Och hon förstår att tillslut släppa taget. Det är den acceptansen som gör vårt liv levande, skulle jag vilja säga. Så länge vi lever i en oacepptans av det verkliga faktorerna i våra liv, så länge lever vi inte fullt ut. Vi kan slösa år på fantasier, mer än vi tror.

Vi kan slösa år på att tro att vi älskar någon vi inte kan få exempelvis. Vi kan slösa år på att ångra något vi gjort, slösa år på att vara bittra på att vi inte fått ett jobb eller kommit in på en utbildning. Allting för att vi i vår fantasi finns en bild av att det är det bästa för oss när det kanske i verkligheten inte är det. Jag tror att när livet styr oss mot något så gör vi bäst i att hänga med och låta saker och ting hända, acceptera och följa med för då blir det bäst för oss själva. För egentligen handlar det ofta om att vi tror att vi blir lyckliga av något visst som vi faktiskt kanske inte blir. Jag tror att så fort livet förvägrar oss något så har det något annat att ge som är så mycket bättre och som lär oss hur underbart livet kan vara. Men kan vi inte gå ur tryggheten ut i otryggheten kommer vi aldrig få det perspektivet på livet.

Att välja liv

Det finns alltid ett val. Men jag tror det är mänskligt att fungera så att det är svårt att se att vi har det. Vi är så fast i att det är på ett visst sätt och så kommer det alltid att vara. Själv är jag mer än så än genomsnittet. Jag har alltid haft svårt och har svårt att se alternativen.

Jag tror och inbillar mig att det kräver mer ansträngning hos mig än flertalet att komma på att jag kan välja. Själva valen kan i samma stund jag kommer att de finns ge mig ångest också, det kan uppstå en känsla av att då är jag fast i nyfikenheten på så många saker.

Karin Löfgren har till en början ett väldigt torftigt liv och sakner i princip helt möjligheter att ta sig ur det. Hon är bunden till att sitta i en rullstol i ett hus som inte på något sätt är handikappanpassat. Idag känns det väldigt omodernt. Det är som om en sådan livsstil är otänkbar nu mer. Det är ett liv som skulle varit med "Outsiders" idag. Idag har vi inget liv om inte vänner ringer stup i kvarten på mobilen och att helgerna är fullspäckade. För Karin är det tvärtom. En tjugoårings höjdpunkt är att få komma ner för trapporna till de andra. Hon har ingenting mer än en gitarr ändå gnäller hon aldrig. Christel Körner spelar dock så bra att vi lätt kan se att hon är tyst olycklig.

Hennes val är att vänta på att något ska hända som förändrar hennes liv, hon måste vänta in förändringen för hon kan bokstavligen inte göra något åt sin situation. Det är nog seriens största utmaning, i alla fall för mig. Vänta i tritess är det absolut värsta jag vet men otroligt nyttigt. För det lär mig att det jag strävar efter kanske inte är det rätta för mig utan att något helt annat är det. Ofta vet vi ju inte vad som är bäst för oss, vilket inte alltid är samma sak som att veta vad man vill. Låt mig ta ett exempel. Du vet kanske vad du vill jobba med men du vet inte hur du ska ta dig dit och då kanske du måste vänta in saker på vägen som leder dig dit. Det har hänt mig flera gånger. Motgångar kan vara sådan vägledning. Jag var säker på att jag ville bli samhällslärare men det var omöjligt att komma på den utbildningen. Jag var så frustrerad över detta. Under tiden valde jag pröva historia och så blev det så istället.

Det här menar jag är gånger då livet styr oss att välja något som är menat att göras och varje gång vi gör det så kan vi ge oss den på att det är något viktigt. Därför tycker jag motgångar är de viktigaste vägvisarna som finns egentligen. Det är så tydlig signal om att det är fel.

Karin Löfgren har ju sin prins i Per som hjälper henne ur den fruktansvärda tristessen. Alla önskningar hon haft kan bli möjliga för henne och hon kan börja leva ett fullt liv. Och framförallt kan hon börja välja. Att sitta med möjligheten till val är ju också att ha kontrollen och att leva. Det tråkiga är att hon kanske bara hade Per att välja på, jag skulle inte blivit lycklig med en sådan man det är ett som är säkert, men det kanske var just det hon ville. Det får vi inte veta.


Summan av kardemumman blir att har vi inga val eller valen visar sig vara fel så har livet valt. Har vi val och har svårt att välja så har vi för stor makt än vi klarar av, att välja liv. Bäst blir det ju, som alla vet, när vi vet vad vi vill och uppnår det, samt när vi önskat och velat något i hjärtat länge och får det också. Bara vi kan se alternativen så finns ju också mer kontroll än vi tror.

Ljugfilter och fördomar

Fördomar är fult att ha men jag har det ändå. En del rensas ut av sig själv för man skäms när man kommer på sig ha fel. Andra bekräftas och gör sig själva omöjliga att göra sig av med, som min fördom om alkoholisten.

Både Löfgrens och Dahls familjer brottas med denna sjukdom, ja man införde ju för några decennier sedan att kalla alkoholism för sjukdom. Jag värjer mig för sådana stämplar. Jag är reumatiker, det är en sjukdom. Jag kan inte bli frisk men jag kan hålla sjukdomen i schack. Alkoholismen är ingen sjukdom tycker inte jag, inte i den bemärkelsen.Det är ingen sjukdom att äta sig sjuk heller, det handlar om att man måste ta itu med självhat och möta sånt man inte vill fejsa helt enkelt. Jag tycker inte rökning är en sjukdom, jag slutade röka när jag tog i tu med självhat. Alla har självhat i någon mån. Inget att skämmas för, inte behöver man skämmas så mycket för alkoholism så man snyggar till det med att säga att det är sjukdom, nej tack. När man kallar det sjukdom så köper man andras förakt, inte minst alkoholistens förakt.


Jag är uppväxt med en periodare, som ung upprepade jag allt (som barn till alkoholister ofta gör) och blev tillsammans med en. De har på ett eller annat sätt figurerat länge i mitt liv och bekräftat varje fördom. Det har lett till att jag tror att alla alkoholister är som de jag känner. Jag får verkligen jobba med mig själv för att inse att det finns de som är beroende av sprit och är fina i själen. Mina har varit rent ut sagt mörka i sin själ. Manipulationer, maktspel, spel, beskyllningar, lögner, halvlögner, syndabocksbeteende, självömkan, ångest, hat och dylikt har varit en vardag. Och jag säger varit, för det är det tack och lov inte längre. De super och ljuger fortfarande men de gör det inte i mitt liv.

I Hem till byn får jag perspektiv och hjälp med att se att det går att beskriva dessa människor realistiskt men ändå kärleksfullt. För det är inte känslan det är fel på hos mig, alla älskar vi närstående vad de än gör men det är verkligheten man vill ska visas.Det måste vara rättvist. När man är medberoende eller den som ljuger med någon så blir man underordnad. Den som är kontrollerad, den som får följa alla andras nycker. Och man tror att man vinner belöningar på att ljuga med men i slutänden så blir det ingen vinst, och i allra sista slutänden inser man att man kan vara utan sådan vinst också, självklart.

Oavsett vad det handlar om i mitt liv numer så utestänger jag allt som är lögnaktigt. Jag har ett ljugfilter men framförallt handlar det ljugfiltret om att jag inte ska ljuga för mig själv. Men det är verkligen en kamp man först måste ta upp mot lögner. Folk hatar en när man river av plåstret och tvättar med sanningsdesinfektion. Folk som bygger mycket på att ljuga tycker vansinnigt synd om sig själv och kan vara oförsonliga i evigheter. Mig gör det ingenting för det hjälper inte att man försöker förstå varför och försöker visa att det blir bisarrt att ljuga med. Det är hat som väller fram och man kan bara dö inför deras ögon.

Bengt Bratt har gjort ett underbart jobb med att skildra detta. Jag älskar scenen när Strid och Mattias Dahl har supit ihop och de talar om hur mycket de älskar alla omkring sig men när allt kommer omkring så är spriten viktigare. Jag kan stå ut med det också, ifall man tog tag i sig själv någon gång och kanske förändra de perspektiv och värderingar i tillvaron.

Hem till byn är i den här skildringen, som i alla andra skildringar, verkligare än en dokumentär. Därför att i en dokumentär visas inte hela verkligheten, den är för skrämmande.Vi får också möta Löfgrens kamp mot alkholism, en alkoholiserad bror ställer till det titt som tätt och inte minst systern Ingrid är dödstrött på hans förakt. Som väl är finns det någon som förbarmar sig och som förstår. Det är man glad för, för jag till hör inte dem som har tålamod med det. Och förmodligen måste det vara någon som inte till har levt med dem och sett allt de ställer till med.

Så fördomen har sin rot i verkligheten ibland. Den är inte bara ett uttryck för egna misslyckanden som Olof Palme en gång sa. Den är också uttryck för något som faktiskt händer och som vi inte vill ta i. Jag skäms inte när jag säger att jag föraktar alkoholisten tillbaka, men jag är glad för att andra sidor skildras, att någon tar tag i att skildra verkligheten som den faktiskt är. Det är alltid en hjälp för mer än en person.

Kärlekens frö

De som ser den här bloggen undrar nog om jag är riktigt navlad, men alla har vi våra kärleksobjekt och det här är mitt. Nu har jag varit utan Hem till byn i flera veckor så ikväll tänkte jag ha en Hem till byn-kväll. Undrar bara vilken del jag är sugen på.

Jag tror det blir sista omgången ikväll. Jag vill komma på vad det är som gör att den delen inte är lika bra. För det är den inte. Men trots det så ingår den i serien och måste accepteras. Det vore fruktansvärt ifall vi bara accepterade det vi tycker om hos de vi säger att vi älskar. Älskar man inte det som är mindre attraherande tror inte jag man har förmåga att älska.

Det är svårt att acceptera sådant vi inte tycker, sådant som skrämmer oss eller som vi tycker är motbjudande på något sätt. Vi kallnar och blir avtända. Men tur är det för för starka lågor är tecken på att man är i illusioner och uppslukad av passion. Det brukar sluta med en stenhård smäll mot asfalten när verkligheten knackar på. Inte alltför mycket, men lite avtändning ger oss tillbaka förnuftet och behåller kärleken, så vi slipper ångra oss efter det hårda falle. För ånger kommer alltid efter passion och hårt fall. Alla känner igen symptomet att man undrar vad hållit på med innan arbetet börjar med att komma tillbaka till sig själv.

Passion är inte kärlek för mig. Kärlek är frö som växer och blir större, då hinner förnuftet med och verkligheten vävs in med tiden. Kärlek som inte får ta tid är ingen kärlek att tala om. Jag har aldrig sett något par som inte brutit upp efter ett passionerat förhållande. Och i samtliga fall beror det på ett uppvaknande ur den här brinnande elden.

Jag tycker det är underbart när man exempelvis kommer på sig att tänka på någon, och upptäcker någon, steg för steg. Då öppnar sig portar man aldrig fått kika in i tidigare eller inte sett. En annan människa kan på så vis bli ett äventyr man aldrig tröttnar på. När man ser människor som de faktiskt är, menar jag, brukar leda till att de blir mycket mer spännande.

Ännu bättre är det ju då ifall man samtidigt upplever känslor och sidor av kärleken man inte upplevt förut. Det är ju på något sätt det ultimata. Förälskelse, passion och åtrå vet de flesta vad det är och vad det leder till men få tror jag upplever kärlekens olika sidor med större bredd och djup. Skulle det vara så att de flesta visste det så skulle vi inte ha så mycket att upptäcka och det har vi ju. Jag vet inte kärlekens alla delar. Det tar ju tid att forska i det. Och det ska jag göra ikväll.

Varje frö av kärlek vi planterar kan vi ha nytta av. På ett eller annat sätt kommer det att växa och ge oss något, lära oss något och framförallt lära oss älska oss själva mer. Även kärleken till våra intressen lär oss älska. För älska är inget vi människor bara kan, då skulle inte världen se ut som den gör, det lär vi oss på en mängd olika sätt. Och visst är det helt underbart fantastiskt att vi har så mycket möjligheter att lära oss om kärlekens alla spännande hemligheter.