Den sexiga bitchen Lena

"Sometimes you have to be a high-riding bitch to survive. Sometimes being a bitch is all a woman has to hold onto." Är inget citat ur Hem till byn. Det är Vera Donovan som konstaterar kalla fakta i boken och filmen "Dolores Claiborne" av Stepehen King.

Det är inget självömkanscitat och inget överdrivet. Det är så det är helt enkelt. Men vad har det med Hem till byn att göra kan man fråga sig? Det är Lena Strid jag vill tala om idag. Vår jämlikhetssträvan har gått tillbaka flera steg i det hänseendet att Lena hos de flesta ungdomar skulle betraktas som värsta bitchen. Idag är man bitch bara man råkar tycka något. Även om det på Lenas tid var jobbigt med den typen av kvinnor så har det blivit ännu svårare för den arten att överleva tider av Paradise-hotell-kvinnor som intrigerar istället för att ärligt och rakt och ibland med bestämdhet och ilska uttrycka sin åsikt. Det skrämmer fruktansvärt med ärlighet, ännu mer med beslutsamhet och än värre om man är kvinna.

Vi tycker beslutsamma män är sexiga. Det finns inget sexigt i en velig man medan kvinnor blir mer sexiga desto mer tillbakadragna och väna de är. Lena är aldrig vän, inte jag heller. Hon har ett gott hjärta, är aldrig elak såklart. Det ser ju alla. Hon blir förbannad när saker inte är rätt och när hon utnyttjats eller förletts. När Willy går bakom ryggen eller inte säger som det är. Hur enkelt som helst egentligen. För det är mänskligt att bli förbannad. Men för en kvinna är det ett brott mot reglerna ifall det finns pondus bakom. En ilsken gapande kvinna i falsett är ju såklart inget hot. Det är pondusen i sig som är ett hot. Lena har det många män önskar - en sjuhelvetes pondus. Hon är inte medveten om den, den finns där som en självklarhet och hon använder den på ett naturligt sätt, hon låter den växa fram vart efter.

Jag skulle nog gjort som Lena, förlåtit Willy efter felsteget. Dock skulle jag aldrig tillåtit att han suttit och gjort sig rolig över min bilkörning. Han skulle fått gå hem och frågan är om jag hade tänt på honom efter det. Han är sexig Willy men otroligt barnslig. Lena är aldrig barnslig och ibland har jag svårt att förstå vad hon ser i honom. Precis som jag har med den typen av verkliga par.

Men kvinnor förlåter som män aldrig gör. Kvinnor förlåter det mest otroliga saker de aldrig skulle förlåtit en väninna för, för att han ska stanna, för att allt ska bli bra. Lena är en mycket autentisk bild av hur helt vanliga kvinnor faktiskt är, på ont och gott. Jag önskar mer av Lena-typer i TV idag, för det har blivit så jävla fjolligt, även om man önskar hon kunde förlåta mindre. För var är Willys försoningsvilja. Hon bedrar aldrig? Hur skulle han ha gjort?

Mer av Lena och en ännu starkare Lena vill jag se, som faktiskt inte förlåter vad som helst. Män förstår inte förrän de får ett massivt motstånd. Oavsett hur män är, snälla, dumma, roliga, tråkiga osv, så har de ett större spelrum i vår kultur och det är vanligare att män missbrukar den makten. Det är vanligare att män sitter och spelar spel än tar disken, det är vanligare att de inte ansvarar för känslorna i en relation och så vidare. Om vi ställde oss upp som en enda kvinna och inte godtog att det är okej att göra sig rolig över bilkörning, inte okej att undanhålla kärleksbetygelser, inte okej att gå bakom ryggen med saker de inte vill stå för, inte okej att flörta när man är ihop med någon, inte okej att spela spel istället för att diska, inte okej att sluka porr, inte okej att inte respektera kvinnor, inte okej att slåss, inte okej att glömma barnen. Då skulle de inte göra så. Vi kan älska män ändå. Jag älskar män, det är det bästa jag vet. De har alltid min kärlek, men inte alltid min respekt när de inte respekterar mig, mina väninnor eller medsystrar. Och jag har varit bitch mer än en gång i livet. I början blev jag ledsen att jag kunde föda sådant hat och illvilja av att bara vilja ha rättvisa. Numer är jag med stolthet en highriding-bitch. För gud se för barme vad män ändå innerst inne tycker det är sexigt, motvilligt men ärligt, innerst inne är jag deras våta dröm, trots allt, många gånger. Lustigt inte sant? Allra lustigast eftersom just det är som värst när ilskan är som störst?