Något saknades i motiveringen till Bratts litteraturpris

Jag började den här bloggen med en artikel, en av få man hittar, om Bengt Bratt. Den är publicerad 21 november 2007 och presenterar bland annat motiveringen till Aftonbladets och LRFs litteraturpris. Den här artikeln har jag läst flera gånger och jag måste säga att först blev jag glatt överraskad och förvånad över att jag tyckte motiveringen var heltäckande sen sjönk det tillbaka och jag började sakna något mer. Så här lyder ett utdrag:

"Han (Bengt Bratt) avslöjar hur klassgränser och människoförakt kan äta sig in i vårt sätt att tala med varandra, men antyder också hur trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetsansatser kan utgöra en känslogrund på vilken samhället kan bygga en ny och djupare jämlikhet. Därmed är hans insats betydande"

Det var det där med trubbiga kontaktförsök och fumliga ömhetssatser jag inte tyckte stämde. Man har ändå inte förstått det mest centrala i Hem till byn när man skriver så. Det är möjligt att vi människor, som Hem till byn skildrar, är fumligt kontaktsökande men det som gör att Bratt inte bara skulle få det här priset utan Nobelpriset är sin förståelse för människor och det insiktisfulla om den mänskliga naturen, och DEN kärleken kan vi bygga ett samhälle på med djupare jämlikhet.

Och just det vill jag min berättelse om Bratt och Hem till byn ska börja. Insikten om den mänskliga naturen, förståelsen som vägen till ett samhälle där vi faktiskt bryr oss och förstår varandra på riktigt är vår enda väg tror jag.

Det spelar ingen roll om vi gör gemensamma insatser, förändrar ideologi och ältar frågor i det oändliga. Ska vi förändra vårt samhälle måste vi såklart börja med oss själva först och främst men allrahelst förstå att kärlek är en viktig grund. Vi bygger inte något värdigt samhälle utan den känslan.

Kärlek och förståelse är utnötta ord som behöver nytt innehåll för oss om det ska bli verkligt och realistiskt. Den vägen jag beskriver funkar ju såklart inte med bara ord, det måste finnas handling och vilja.

De flesta av oss människor har hunnit bli cyniska och misstrogna mot att det ens skulle kunna vara möjligt och vi bekräftar det med att andra måste göra gott för att jag ska göra gott. Ett mycket bra exempel på det är testet man brukar utsätta universitetsstuderande i miljövetenskap för. Det går ut på att eleverna får var sin pott de ska dela med sig och även bruka själva. Det visar sig gång på gång att första gången är de flesta mer givmilda att ge från sin pott till de allmännas pott eftersom de inte vet vad de andra ger. När de fått veta att de andra ger mindre än de själva sänker de flesta sitt givande vid nästa test. Såhär är vi människor. Vi ger inte förrän vi vet att vi tjänar på det i någon mån. Det spelar ingen roll ifall vi står inför döden av hela vår planet så ger vi inte ifall vi inte vet att andra ger.

Egot är större hos oss alla än vi anar och det kämpar vi emot hela tiden. Att ge är avgörande för att få. Att ge tar oss ur depresseioner, kriser och missnöjdhet. Det ökar vår möjlighet att få och det gör oss allmänt lyckliga. Och skulle vi våga ge mer så skulle vi också till och med kunna rädda vår planet. "Och bygga en ny djupare jämlikhet" Det är risker vi utsätter oss för när vi går på djupet med Bratt-ideologin att skippa politik för en stund och istället öka den känslomässiga pulsen men jag tror det är nödvändigt för ett bättre samhälle.