Det uppfyllande kontra flykten

Hem till byn är en historisk tegelsten i svensk modern historia. Vi ser hela vardagslivet stöpas om genom åren. Inte minst är tekniken en sak som förändrar livet för byborna. Tekniken är fortfarande det som är det centrala när man diskuterar utvecklingen.

Min personliga åsikt är att teknisk utveckling bara kan ses som att vi förbättrar våra hjälpmedel för att fungera på jorden. Det finns ju inget som bevisar att vi är utvecklade bara för att vi har en mobiltelefon eller kan skicka mejl, skapa tekniskt komplicerade spel eller handla på nätet. Det visar att vi är intellektuellt utvecklade men säger ingenting om vår känslomässiga utveckling. Den känslomässiga utvecklingen kommer ofta på eftersläp.

I de första avsnitten av Hem till byn surfar man inte på nätet. Man gör det som jag själv känner igen sen min barndom - man går till biblioteket för att låna några böcker att ha i några veckor för att roa sig med. Det var ett nöje. Idag är det obegripligt att kalla ett biblioteksbesök för ett nöje.

Mattias och Kristina kombinerar sina biblioteksbesök med kärleksträffar, stulna och förbjudna sådana. Stämningen och atmosfären är mycket verklighetsnära och autentisk. Jag ska inte spåna in på det utan vill mer ta det som ett exempel på hur vi faktiskt roade oss förr utan tekniken och att det kunde upplevas mer nära med det som faktiskt är. Idag oroar jag mig för unga människor som helt går in i fantasivärldar och liksom aldrig kommer ur därifrån. De löser alla problem enkelt och är ständigt i ett rus av att vara road. De är aldrig uttråkade så de får snabbt ångest så snart det är tyst eller de får kontakt med sina egna tankar. Den här verkligheten, deras eget jag och tankar blir tillslut det som är overkligt. Det är obehagligt.

Det mest obehagliga är att vi vuxna snöar in på helt andra saker för att vara ett stöd åt unga människor när det de behöver är det vi vill bespara dem ifrån och det som faktiskt tillhör den här världen: låta dem känna smärta, lyssna till sina tankar, känna rädsla och maktlöshet. Vi måste faktiskt möta det för att bli starka människor och framförallt för att mogna känslomässigt. Det som annars händer är att vi försöker undvika allt som är obehagligt och det kan varje person räkna ut vad det leder till. Vi känner väl alla till eftertankens kranka blekhet när ruset är borta.

Tänk att få dra tillbaka tiden bara en stund, inte för alltid. Att vi alla tog biblioteksbesöket som det ultimata nöjet för en stund, kombinerat med kärlek eller vänskap. Att vi faktiskt har roligt i det fattiga, att uppskatta det vi har till fullo istället för rusa till nästa behov. Jag tror de flesta av oss skulle bli mer uppfyllda än vad vi kan föreställa oss. För det är uppfyllelsen som den tekniska utvecklingen vill tillfredställa. Och ett fattigt biblioteksbesök 1970 kunde faktiskt vara uppfyllande. Ja eller 1975, då kan jag garantera att jag minns det.