Vinterbilder och kreativa livslösningar i byn

När det är vinter i byn är bilderna alltid autentiska som allt annat i Hem till byn. Det är aldrig några tillrättalagda vinterbilder av vykortsart. Med det vill jag inte säga att det inte är vackert. Tvärtom. Verkligheten är alltid vackrare än det tillrättlagda eftersom det tillrättalagda ofta saknar själ. Hem till byn har ett otal underbart vackra naturbilder och ännu vackrare är det ju där på plats såklart. Jag har en naturskön vintrig favoritscen - inledningen av avsnitt 29.

Kyrkan är snötäckt, liksom marken av ett par decimeter snö. Det är blå eftermiddagsskymmning och Ivar Ljung och Lars-Erik står och pratar utanför kyrkan eller rättare sagt så pratar Ivar. Ni som känner honom vet att han inte är det mest positiva människa men han har ändå sina goda sidor. Lars-Erik mår som vanligt, alltså inte särskilt bra. Ingen av dem har något jobb, Lars-Erik är sjukpensionär och Ivar pensionär. De har tid att småprata.

När de står där springer en joggare förbi. Och vi som bor i en liten håla vet att man känner till alla och vet allas problem. Ivar vet att "det sägs" att joggaren är alkoholist, men har slutat supa och börjat jogga. "Han hinner inte supa då." kontrar Lars-Erik och Ivar svarar att "Nä, han springer ifrån sina problem." Som en parentes så vill jag säga att jag älskar det underfundiga men det är inte det jag vill prata om utan om joggaren själv.

Vi människor gör allt för att dölja våra tillkortakommanden, problem, besvikelser och misslyckanden. Vi gör mycket för att dölja det vi känner, tänker och tycker i det längsta för att andra inte ska veta var de har oss. För det mesta så är det ju ganska bra. Att andra veta för mycket kan leda till att att de blir alltför trygga och tar oss för givet, för inget är så lätt för oss människor som att ta andra för givet. Det gör vi väldigt snabbt. Och inte minst hamnar vi i roller i samspel med andra människor, helst ifall vi vet för mycket om varandra, roller som gör det svårt att sig ur. Roller som kan vara destruktiva eller svåra att leva upp till ständigt och jämt. Det är lätt att säga att man ska vara sig själv men omgivningen är trots allt ofta ett stort hinder. Joggaren i byn kommer alltid att vara alkoholisten hur nyktert han än lever. Det är baksidan av att människor håller koll. Ivar kommer alltid vara den som fick gå i konkurs.

Livets utmaningar är det som danar oss till människor så även om det stämplar oss för livet är det i långa loppet det som gör oss till bättre människor. Smärta är livets eget lilla helvete. Joggaren har lidit helvetes kvalen för att komma dit då han vänder det destruktiva till det konstruktiva. Det i sin tur har lett honom till ett bättre liv men också värdefulla erfarenheter. Med det vill jag säga att bakom skammen döljer sig alltid ett eget litet rike av mental och själslig ovärderlig styrka och inte minst en möjlighet att komma närmare livet, att vara mer levande.

Jag vet inte om jag tolkat rätt men jag har alltid tolkat scenen som ett uttryck för att livet springer ifrån Ivar och Lars-Erik. Hela deras liv har slutat leva. Och joggaren får lite stryk för det. De känner på sig att han, joggaren, tillhör en annan medvetandevärld eller vad man ska säga. Vi människor skäms för mycket för våra problem, vi skäms så mycket att vi inte låtsas om dem ofta, vilket i sin tur leder till att vi har svårt att tackla dem på annat sätt än att låta livet stanna av. Livet är ju en utmaning i sig. Mitt liv har varit som det där spelet med kulan och alla hålen ni vet, jag minns inte vad det heter. Det har varit fyllt av gropar, stora och små. och jag kan känna igen mig i både Ivar och joggaren. Ibland har jag avskytt att ta itu med det men oftare, tror jag, att jag är joggaren. Tillslut har man som människa i alla fall en stor och stabil grund att stå på, en orubblighet i sina erfarenheter.

Vad som hjälper oss på vägen är olika. Jag skulle aldrig klarat mig utan att skriva, all oro, ångest och smärta har gått ut genom mina fingrar och kanaliserats. Det har omvandlat all den oroliga energin till något produktivt, för det mesta. Jag joggar inte, jag skriver. Tillslut får även Ivar ett intresse och även Lars-Erik. Båda blir kreativa och båda börjar leva. Med andra ord är att dö själsligt detsamma som att sluta vara kreativ. Ingen av dem vet om det, men de blir som joggaren båda två, bättre och lyckligare människor, vilket jag vill avsluta den här fantastiska vinterbilden av bylivet med att säga.