"Men du killen ska väl ha kofoten, han glömde ju kofoten!"

Det är för mig personligen väldigt aktuellt att prata om Willy Strid idag. Jag är fortfarande så gruvligt arg över mobiloperatörernas framfart. Jag skulle vilja skriva enbart svordomar tills jag avreagerat mig men det uppfattas ju med rätta såklart som att jag är idioten i sammanhanget. Men maktlöshet är väl det mest fasansfulla av allt i livet. En sketen mobil är ett ting och går att ersätta och det finns värre saker att bli arg över. Jag törs inte tänka på hur jag skulle reagerat ifall någon av mina barn kommit hem sönderslagen eller våldtagen. Det är självklart värre att se föräldrar till dessa barn som helt oprovocerat blir nedslagna i exempelvis Efterlyst och känna vad de känner av vanmakt. Nu kom ena barnet hem utan mobilen bara, stulen och borta för alltid med massa sms och bilder i och jag är glad att det bara var det den här gången.

Samtidigt tar jag mig ändå rätten att inte förringa min avgrundsilska över hur vårt samhälle idag utvecklas till ett tjuv- och banditsamhälle helt utan samvete. Ord som ära, heder och så vidare är helt löjligt gamla så det finns inte. Men vad fan gör vi utan innehållet i dessa ord? Skyller på varandra? Sticker huvudet i sanden och låtsas som ingenting så länge det inte gäller en själv? Ska mobilförsäljare och mobiloperatörer få utnyttja unga människors osäkerhet? Det är på varje individs ansvar att köpa och skriva på avtal, att missa försäkringar och dylikt, det är helt sant såklart. Men det som gör mig förbannad är inte det, det är att utforma avtalen som de gör och att medvetet snacka bort oerfarna. Och det värsta av allt – att utnyttja de unga som är sugna på häftiga mobiler och låta dem vara främsta målgrupp för attde är just unga, sen när det kör ihop säger man att de får skylla sig själva bara operatören fått sina pengar. Det är så lågt så jag kan kräkas. Rättssamhället, näringslivet, staten och kapitalet sitter mer och mer i samma båt och det skrämmer mig att man lägger allt ansvar på individen. Det är motbjudande. Jag fick svaret att hon kunde lära sig av det och jag svarade att hon gjort det, och ställde frågan tillbaka om mobiloperatören lärt sig något och hoppades att nattsömnen var bra nu när de tjänar dubbelt så mycket än förväntat på en affär som från början var oärlig.

Jag älskar Willy Strid för att han är så brutalärlig, han är ingen socialist, han lurar staten ständigt på massa skattepengar och det är ju inget jag försvarar. Men han själv blir utsatt för det ena inbrottet efter det andra och i vanlig ordning är rättssamhället maktlöst och det finns inte någon som kan göra något, ansvaret har hamnat på individen, staten är maktlös och polisen också. Det slutar med att Willy får ta saken i egna händer med den påföljden att han själv åker tid och får betala multum i skadestånd till de som har gjort inbrott i HANS butik. Inbrottskillarna har glömt kofoten, den finns kvar hemma hos Strids och när domen har fallit har även Willys illusioner fallit. Han ställer den underbara frågan till domaren om killen inte vill ha sin kofot. Den är så liten och enkel den frågan men sammanfattar allt jag känner idag: ”Ska han inte ha kofoten, han glömde ju kofoten?!” Allt och alla är maktlösa förutom banditerna, som vinner på jävelskap.

Samma sak händer Willys son när han blir mobbad på jobbet av chefen och den löjliga fackrepresentanten häver ur sig fackets mest jävliga och vanliga kommentar av maktlöshet: ”Ja men det är ju chefen som leder och fördelar arbetet. Det måste du ju acceptera.” Det hamnar återigen på individen. De blå kan stoppa upp sitt individtänk i röven idag. Jag kan hjälpa dem med kofoten! Tack för ordet