Ingrid - klok, stark och vacker i liten by

Den här bloggen är ju tänkt som en allmän anteckningsbok över samlat material, tankar och idéer jag har omkring att bevara den här guldklimpen av historiskt dokument. Jag hoppas, som sagt, att det ska leda till att skriva en bok.

Jag har aldrig skrivit en faktabok. Det i sig skulle vara en spännande utmaning men också detta att vara en pyttliten del i att bevara det som är värt att bevara av vår gemensamma historia.
Jag tänkte att jag skulle börjat med Bengt Bratt själv och forskade lite om honom. Det fanns hur mycket som helst och det vara bara att lägga ner det projektet. Det hade tagit för mycket av min tid just nu. Det får bli ett bra projekt att jobba på under jullovet.

Nu vill jag istället fundera över en av mina favoriter i Hem till byn, Kerstin Tidelius. Men allra helst hennes roll som Ingrid. Hon är vacker och har en alldeles särskild utstrålning av tyst styrka. Skådespeleriet är fenomenalt så att man faktiskt får för sig att hon använder det hon har i sig själv av det på ett naturligt sätt. Det hon gör är en mycket svår roll och en roll som få skådespelare skulle vilja göra idag, tror jag, för att den är nog den mest oglamorösa roll man kan tänka sig.

För henne har det allra värsta hänt, som en kvinna kan erfara. Hon har blivit övergiven av sin man och därav stämplad som misslyckad. Hon flyttar hem och hittar Mattias som inte duger till så mycket, övergiven igen samt dessutom övergiven av sin dotter (som håller på sin pappa). Hon hamnar på psyket, i alla smärta och meningslöshet har hon försökt ta sitt liv. Självmordsförsöket som smittar av sig på familjen.

Men hon orkar, hon uppfattar sig som svag men orkar. Det är en tyst styrka i att förlora respekt och status, värde och självaktning. Förlorat är det inte eftersom hon orkar bygga nytt som ger henne mer liv än någon annan i serien. Det är hon som lever, som vågar leva och som aldrig gömmer sig bakom något eftersom hon aldrig har haft den möjligheten.

Det Ingrid som orkar med något mer än de flesta. I en liten by är det hon gör mycket svårare än i en stad. Det kan kanske diskuteras men jag tycker inte det. I små samhällen och byar finns såklart gemenskap, kärlek och omtanke. Alla känner alla och anonymiteten gör ingen ensam. Det är en sanning men det är också en sanning att i små byar finns också konkurrensen, fördömandet och ibland även hatet i högre doser än i staden där det inte finns samma närhet och möjligheter till hållhakar på varandra.

Ingrid möter föraktet och hatet i att det är såklart hon som får skulden för Mattias och hennes relation. Det händer alla kvinnor någon gång i livet att hon får skulden och mannen går fri men i Ingrids fall är domen hårdare. Dessutom skuldbelägger Ingrid ju sig själv, vilket leder till att hon skriver under byns lagar. Så småningom vinner ändå förnuftet och varje förståndig individ hjälper till att tunna ur hatlågor av att utse syndabockar. Folk vet hur Mattias super och bryr sig inte så mycket som Ingrid tror, det rinner ut i sanden och det hon har kvar är att förlåta sig själv och försöka bli fri från sin egen domare. Är hon hora, psykfall och misslyckad eller klok, stark och vacker? Alla ser det senare, även de som vill ha en till hora och psykfall men inget vänder ändå förrän hon själv ser detta.

Det gör mig så glad att den här ovanliga rollen har gjorts i den här serien, samtidigt undrar jag i vilken annars den skulle finnas?