Kärleksbruset som förändrar

Tid är något som alltid fascinerat mig väldigt mycket. Histora är ett favoriämne i mitt liv på grund av att jag älskar att fundera över tid. Varje tidsepok har nya saker att brottas med jämsides med glädjeämnen och problem som är tidlöst. Kärlek är tidlöst och konstant. Kärleken är på sitt vis och påverkar människor på samma sätt samtidigt som den får människor att förändras. För ingenting förändrar oss ju så som kärlek och då menar jag inte bara kärlek och förälske mellan människor utan kärlek överhuvudtaget.

Att kärleken i sig är sig själv hela tiden och finns överallt och hela tiden oavsett var vi vänder oss gör den till en naturkraft starkare än något annat. För att få kärlek kan vi göra vara som helst. Allt ont människor gör mot varandra har sin grund i kärlekslöshet, brist på tron på kärlek eller oförmåga att ta till sig kärlek. Vi kan fantisera om kärlek, försöka bemästra den, manipulera den eller försöka få människor att älska oss, vilket sällan funkar i längden. Är vi utan kärlek eller känner att vi måste styra kärleken på något sätt så är det ett tecken på att vi är olyckliga. Vi kan som hollywoodkändisar vara väldigt framgångsrika men knarkar vi samtidigt och gör vårt eget liv till ett helvete så beror det ofta på brist på kärlek. Med alla möjliga medel kan vi försöka ersätta kärleken men det går inte i längden heller. Vi måste erkänna vårt nederlag.

Ja vilka exempel jag än tar så handlar allt i livet om kärlek. Den är som lagrangefunktion som kan förklara allt. Och var vill jag komma med detta i en blogg om Hem till byn?

Kärleken spirar hela tiden mellan olika karaktärer och jag skulle kunna analyserat något specifikt fall som är särskilt vackert som äktenskapet mellan Lena och Willy Strid men jag föredrar att inte göra det. Det jag tycker är vackrast är stämningen genom hela serien. Det är kärlek när den är som bäst, när den är ett konstant bakgrundsbrus man inte riktigt kan sätta ord på utan att riskera töntiga formuleringar. Det är så vi vill ha det, alla människor tror jag vill bli förstådda och älskade så som författare, regissörer och andra som varit med och skapat serien har älskat karaktärerna så att vi tittare kan lära oss att älska på riktigt. Sådär villkorslöst. Ingen finns med som vi tycker speciellt illa om. Inte ens Mattias Dahl som föraktar sig själv gräsligt mycket. Men vi som tittar gör inte det. Inte ens den fåniga gymnasieläraren (som jag skulle kunna identifiera mig med), sommargästen som inte fattar hur det är på landet och att man inte kan ha kräftskiva i missionshuset, föraktar vi. Vad jag vet så finns det bara en till förutom Bengt Bratt som kan skapa det bruset och det är Vilhelm Moberg.

Båda har skapat en mycket vacker bild av ett Sverige då alla får göra sin röst hörd på samma villkor. Vi behöver mer av det i tider då Sverigedemokraterna drar fram som en farsot. Jag kan inte älska Sverigedemokraterna men Bratt och Moberg hade säkert skapat en Jimmi Åkesson vi bara var tvungna att älska. Älska så mycket så det hat Åkesson känner inte haft något utrymme. För Åkesson har ingen chans mot naturkrafterna som väl är och kärlek förändrar oss, och alltid till det bättre. Tack och lov finns det därför anledning att misströsta. För även om hatet är lika tidlöst som kärleken så står det sig slätt allrahelst mot stilla kärleksbrus som tränger igenom. Och vissa har fått gåvan att försöka säga det till oss bara vi vill lyssna.