Att välja liv

Det finns alltid ett val. Men jag tror det är mänskligt att fungera så att det är svårt att se att vi har det. Vi är så fast i att det är på ett visst sätt och så kommer det alltid att vara. Själv är jag mer än så än genomsnittet. Jag har alltid haft svårt och har svårt att se alternativen.

Jag tror och inbillar mig att det kräver mer ansträngning hos mig än flertalet att komma på att jag kan välja. Själva valen kan i samma stund jag kommer att de finns ge mig ångest också, det kan uppstå en känsla av att då är jag fast i nyfikenheten på så många saker.

Karin Löfgren har till en början ett väldigt torftigt liv och sakner i princip helt möjligheter att ta sig ur det. Hon är bunden till att sitta i en rullstol i ett hus som inte på något sätt är handikappanpassat. Idag känns det väldigt omodernt. Det är som om en sådan livsstil är otänkbar nu mer. Det är ett liv som skulle varit med "Outsiders" idag. Idag har vi inget liv om inte vänner ringer stup i kvarten på mobilen och att helgerna är fullspäckade. För Karin är det tvärtom. En tjugoårings höjdpunkt är att få komma ner för trapporna till de andra. Hon har ingenting mer än en gitarr ändå gnäller hon aldrig. Christel Körner spelar dock så bra att vi lätt kan se att hon är tyst olycklig.

Hennes val är att vänta på att något ska hända som förändrar hennes liv, hon måste vänta in förändringen för hon kan bokstavligen inte göra något åt sin situation. Det är nog seriens största utmaning, i alla fall för mig. Vänta i tritess är det absolut värsta jag vet men otroligt nyttigt. För det lär mig att det jag strävar efter kanske inte är det rätta för mig utan att något helt annat är det. Ofta vet vi ju inte vad som är bäst för oss, vilket inte alltid är samma sak som att veta vad man vill. Låt mig ta ett exempel. Du vet kanske vad du vill jobba med men du vet inte hur du ska ta dig dit och då kanske du måste vänta in saker på vägen som leder dig dit. Det har hänt mig flera gånger. Motgångar kan vara sådan vägledning. Jag var säker på att jag ville bli samhällslärare men det var omöjligt att komma på den utbildningen. Jag var så frustrerad över detta. Under tiden valde jag pröva historia och så blev det så istället.

Det här menar jag är gånger då livet styr oss att välja något som är menat att göras och varje gång vi gör det så kan vi ge oss den på att det är något viktigt. Därför tycker jag motgångar är de viktigaste vägvisarna som finns egentligen. Det är så tydlig signal om att det är fel.

Karin Löfgren har ju sin prins i Per som hjälper henne ur den fruktansvärda tristessen. Alla önskningar hon haft kan bli möjliga för henne och hon kan börja leva ett fullt liv. Och framförallt kan hon börja välja. Att sitta med möjligheten till val är ju också att ha kontrollen och att leva. Det tråkiga är att hon kanske bara hade Per att välja på, jag skulle inte blivit lycklig med en sådan man det är ett som är säkert, men det kanske var just det hon ville. Det får vi inte veta.


Summan av kardemumman blir att har vi inga val eller valen visar sig vara fel så har livet valt. Har vi val och har svårt att välja så har vi för stor makt än vi klarar av, att välja liv. Bäst blir det ju, som alla vet, när vi vet vad vi vill och uppnår det, samt när vi önskat och velat något i hjärtat länge och får det också. Bara vi kan se alternativen så finns ju också mer kontroll än vi tror.