Ljugfilter och fördomar

Fördomar är fult att ha men jag har det ändå. En del rensas ut av sig själv för man skäms när man kommer på sig ha fel. Andra bekräftas och gör sig själva omöjliga att göra sig av med, som min fördom om alkoholisten.

Både Löfgrens och Dahls familjer brottas med denna sjukdom, ja man införde ju för några decennier sedan att kalla alkoholism för sjukdom. Jag värjer mig för sådana stämplar. Jag är reumatiker, det är en sjukdom. Jag kan inte bli frisk men jag kan hålla sjukdomen i schack. Alkoholismen är ingen sjukdom tycker inte jag, inte i den bemärkelsen.Det är ingen sjukdom att äta sig sjuk heller, det handlar om att man måste ta itu med självhat och möta sånt man inte vill fejsa helt enkelt. Jag tycker inte rökning är en sjukdom, jag slutade röka när jag tog i tu med självhat. Alla har självhat i någon mån. Inget att skämmas för, inte behöver man skämmas så mycket för alkoholism så man snyggar till det med att säga att det är sjukdom, nej tack. När man kallar det sjukdom så köper man andras förakt, inte minst alkoholistens förakt.


Jag är uppväxt med en periodare, som ung upprepade jag allt (som barn till alkoholister ofta gör) och blev tillsammans med en. De har på ett eller annat sätt figurerat länge i mitt liv och bekräftat varje fördom. Det har lett till att jag tror att alla alkoholister är som de jag känner. Jag får verkligen jobba med mig själv för att inse att det finns de som är beroende av sprit och är fina i själen. Mina har varit rent ut sagt mörka i sin själ. Manipulationer, maktspel, spel, beskyllningar, lögner, halvlögner, syndabocksbeteende, självömkan, ångest, hat och dylikt har varit en vardag. Och jag säger varit, för det är det tack och lov inte längre. De super och ljuger fortfarande men de gör det inte i mitt liv.

I Hem till byn får jag perspektiv och hjälp med att se att det går att beskriva dessa människor realistiskt men ändå kärleksfullt. För det är inte känslan det är fel på hos mig, alla älskar vi närstående vad de än gör men det är verkligheten man vill ska visas.Det måste vara rättvist. När man är medberoende eller den som ljuger med någon så blir man underordnad. Den som är kontrollerad, den som får följa alla andras nycker. Och man tror att man vinner belöningar på att ljuga med men i slutänden så blir det ingen vinst, och i allra sista slutänden inser man att man kan vara utan sådan vinst också, självklart.

Oavsett vad det handlar om i mitt liv numer så utestänger jag allt som är lögnaktigt. Jag har ett ljugfilter men framförallt handlar det ljugfiltret om att jag inte ska ljuga för mig själv. Men det är verkligen en kamp man först måste ta upp mot lögner. Folk hatar en när man river av plåstret och tvättar med sanningsdesinfektion. Folk som bygger mycket på att ljuga tycker vansinnigt synd om sig själv och kan vara oförsonliga i evigheter. Mig gör det ingenting för det hjälper inte att man försöker förstå varför och försöker visa att det blir bisarrt att ljuga med. Det är hat som väller fram och man kan bara dö inför deras ögon.

Bengt Bratt har gjort ett underbart jobb med att skildra detta. Jag älskar scenen när Strid och Mattias Dahl har supit ihop och de talar om hur mycket de älskar alla omkring sig men när allt kommer omkring så är spriten viktigare. Jag kan stå ut med det också, ifall man tog tag i sig själv någon gång och kanske förändra de perspektiv och värderingar i tillvaron.

Hem till byn är i den här skildringen, som i alla andra skildringar, verkligare än en dokumentär. Därför att i en dokumentär visas inte hela verkligheten, den är för skrämmande.Vi får också möta Löfgrens kamp mot alkholism, en alkoholiserad bror ställer till det titt som tätt och inte minst systern Ingrid är dödstrött på hans förakt. Som väl är finns det någon som förbarmar sig och som förstår. Det är man glad för, för jag till hör inte dem som har tålamod med det. Och förmodligen måste det vara någon som inte till har levt med dem och sett allt de ställer till med.

Så fördomen har sin rot i verkligheten ibland. Den är inte bara ett uttryck för egna misslyckanden som Olof Palme en gång sa. Den är också uttryck för något som faktiskt händer och som vi inte vill ta i. Jag skäms inte när jag säger att jag föraktar alkoholisten tillbaka, men jag är glad för att andra sidor skildras, att någon tar tag i att skildra verkligheten som den faktiskt är. Det är alltid en hjälp för mer än en person.